Mammaledig en månad redan

Jag har tydligen varit mammaledig en månad redan. Det känns inte som det, tiden bara flyger iväg. Jag hinner inte alls med. Det är nog skönt att vara ledig, äntligen hinner jag fundera på att laga mat och kan vila då min kropp känns trött.

Lax med ångkokta rödbetor och potatis.

Igår sökte jag ut Libero-väskan från k-market, förut fick man den tydligen från BB men nu för tiden skall man söka den från en k-butik. På tal om väska så har jag börja fundera på om jag borde börja packa nånting i en BB-väska redan. Men jag tror nog det får bli till december att fundera på.

Ibland känner jag mig ganska sprick-färdig, som en ballong. Men det är nog en jätte ljuvlig känsla också, tänk att någon växer i min mage. Men det är också en väldigt konstig tanke.. TÄNK ATT NÅGON VÄXER INNE I MIN MAGE :O Herregud ändå! Hur kan det vara möjligt?! 

Förut har jag inte alls känt mig beredd på att ta hand om en bebis, och jag har tyckt att han kan hållas där inne så länge att jag blir "mogen", men någon dag i slutet av förra veckan så fick jag en känsla av att nu är jag färdig, nu kan han komma när han vill. Imorgon har jag rådgivning och läkar-granskning och jag vet inte hur jag skall kunna sova inatt, för det känns så spännande att höra vad de säger. Rådgivningstanten kommer antagligen att säga att min vikt ökat för mycket :) 

Rally-toko tävling i Raseborg

För ungefär två veckor sedan var vi med Laku på det som jag hoppades skulle bli vår sista rally-toko tävling. Nå, det blev inte så. Han var inte alls med och jag fick ingen bra kontakt med honom, men det var nog bättre en tävlingen på sommaren som var ute på en gräsmatta. Vi samlade ihop 65 poäng, 5 poäng från godkänt. Lite harmar det, men å andra sidan, vad kan man, djur är inga maskiner. Antagligen är det något med mina hormoner eller liknande, för från den stunden som min mens borde ha börjat så har det inte gått att tävla med Laku. Förut var han ju en hund som blev bland de 5 bästa i alla tävlingar.

Vi skulle ha fått plats på en tävling i Janakkala nu på lördag, men bestämde mig för att tacka nej till den platsen och nu påriktit hålla tävlingspaus, iallafall 2 månader. Få se om gamla Laku kommer tillbaka då bebisen är ute.

I väntan på tavlorna de andra bilderna

Jane och Nisse var på en fotografering för hundar för ungefär 2 månader sedan. De två första bildena här beställde jag som filer, så att jag kan beställa foton eller andra saker av dem om jag vill, eller bara använda på nätet.

Igår fick jag ett mail om att tavlorna, magneterna och julkorten är påväg, men hon hade missat och satt för några magneter. Så för att jag nu måste vänta en stund på resten av magneterna så skickade hon 6st bilder alldeles gratis. Hon skrev också i mailet att mina tavlor såg så fina ut brevid varann att hon måste fotografera likadanna tavlor, med samma bakgrundsfärger, till sig på jullovet.
Nu är det bara att vänta på de riktiga tavlorna och bestämma vart de skall hänga. Har nog en tanke om var jag vill ha dem, men vi skall se om Tomppi går med på det.

Andra och tredje mammaledighets veckan

Veckorna bara rusar iväg, idag har jag 47 dagar kvar till beräknade datumet. 47 DAGAR!! Det är ju ingenting. Enda spegeln vi har som man kan fota sig i finns i Miras rum, och det är sådär trevligt roddigt, men jag vägrar städa det.

Jag har klippt mitt hår, för första gången på 5år var jag till en frissa och klippa det. Jag sa att hon får göra va som helst, bara jag får fast det. Och jag är nöjd med resultatet, fast jag ser helt slut ut på fotona.

På veckoslutet var jag på inflyttningsfest, med halloween-tema, på Åland. Jag orkade inte satsa allt för mycket på att klä ut mig, då jag inte visste hur länge jag skulle orka vara på festen, ritade bara ett spöke på en topp. Ett väldigt sött spöke.
Min moster bor också på Åland, så jag bodde hos henne. Sängen jag sov i var så låg att jag hade svårigheter att komma upp ur den, så nog börjar magens storlek kännas så småningom. Underbart!
Min moster kom med samma båt över till Åbo, vi hade en liten hytt som jag inte kunde vara i för där var så jäkla hett. Istället gick jag runt och shoppade och satt i cafeterian och läste en tidning. Shoppade ett par byxor och en dreggel-lapp åt bebben och till mig själv en body-mist, lotion och duschcreme från Victorias Secret.

Eftersom jag inte längre orkar gå med hundarna så långa sträckor så har jag nu börjat anlita hundkonsulter från Akan för att gå med Jane och Laku en gång i veckan i en timme. Flickorna och Laku brukar iallafall vara trötta efter promenaden, Jane skulle bra kunna gå hur långt som helst, men det är ju ändå bättre än ingenting.

Jag har också varit på förlossningsförberedelse till BB. Det blev mera verkligt nu och känns mer skrämmande än förut, men har samma åsikt som före, tänker försöka så långt det går utan någon smärtlindring, Om jag kan andas lustgas så tänker jag använda mig av det, men tänker försöka klara mig utan epidural.

Nu sitter jag och väntar att klockan skall bli kvart före 12, då skall jag och Laku åka till Ekenäs och tävla i rally-toko. Jag hoppas verkligen att det är Lakus sista tävling i nybörjar-klassen, skulle inte orka tävla med honom mera.

Första mammaledighets veckan

Nu har jag varit ledig i en vecka. Fick höra av en bekant att han också skulle kunna vara mammaledig för det är ju så skönt. Visst är det ju skönt att vara ledig, det säger jag inte emot. Men det är ju inte som att vara ledig i "normalt tillstånd". Iallafall inte för mig, andra kan ju ha det lättare, men många har det också värre nog vet jag det. Men i mitt fall så har jag svårt att sova på natten, ligger vaken nått tag mitt i natten i några timmar alltid. Om jag sover på vänster sida så börjar höften värka, på rygg är det obehagligt att sova och ligger jag på högra sidan så får jag halsbränna. Och så måste jag såklart springa på vessan några gånger varje natt. Nå, inga problem, jag behöver ju inte fara iväg på jobb så kan ju sova en stund på dagen om det är riktigt illa. Sedan kan man ju tänka sig att det är skönt att vara ledig för då kan jag gå långa promenader med hundarna. Nej, det kan jag inte. Jag orkar inte. Jag orkar gå ungefär 1km och sedan börjar det trycka nere i magen och går jag längre så börjar det dra i vaderna. Jaa och så måste jag ju också hålla koll på mitt blodsocker.

Skriver inte det där för att klaga, så är det när man är gravid och jag har ju inga större problem, så jag skall vara nöjd. Men kan nog inte påstå att det är som en normal semester, som han kanske trodde.

Första veckan av min ledighet så har jag tagit korta promenader med hundarna, sett på filmer och hittat en ny serie att följa på netflix. Har också sorterat baby kläder enligt storlek och tvättat alla täcken och handdukar och spytrasor etc.

Provade också att göra grönkåls-chips på veckoslutet, de är nog helt okej. Hoppas nu också att de faktiskt är så nyttiga som de pratas att de är, men snart kommer det väl fram att grönkål orsakar cancer. Allt orsakar cancer nu för tiden. Suck!

Måste avreagera mig lite

Skall skriva ett inlägg om min första vecka som mammaledig, men först måste jag avreagera mig lite. Ber på förhand om ursäkt för mitt språkbruk.

Men, jävla typer i den här *piiiiiip* byn som inte kan hålla sina *piiiip* hundar på egen gård. I de två närmaste husen bor det hundar och de kan när som helst komma på vår gård eller på vägen gående ensamma. Den ena är en schäfer och andra en collie, så inga små saker. Collien brukar komma och anfalla mina hundar genom staketet. En gång blev jag jävligt förbannad och sprang och jaga iväg den med en sopborste. En gång kom den springande, skällande emot mej och Jane då vi tränade på bakgården, och där är inget staket. Så jag tänkte att nu är det färdigt med den hunden, för problemet är ju alltså det att Jane är livrädd och väldigt osäker med andra hundar, och hon kör på fight istället för flight, så hon hugger före hon hinner ta reda på om den andra hunden är snäll eller inte.

Nå, den gången den kom springande mot oss så gick det bra. Jane sprang nog skällande efter den, men den sprang iväg med svansen mellan benen och Jane stannade vid gränsen till vår gård och kom tillbaka. Men det har ju lett till att jag har hjärtat i halsgropen varje gång jag rör mig utanför dörren.

Även ett par lapphundar som bor i längre in på vägen ställer till problem. Förutom att de kan springa lösa så har den ena en gång kommit och anfallit Jane och bitit henne i rumpan. Då var Jane alltså kopplad.

Det är konstigt att människor inte skäms och ser till att hundarna hålls på gården. Nå, Jane är den enda av våra hundar som inte ännu sprungit iväg. Laku var en gång på grannens gård, men jag märkte det genast och sprang efter honom. Jag har inte sett en ägare till någon av de andra då de varit lösa, inte ens hört att de ropat på hunden. Nisse har också några gånger sluppit igenom staketet på olika ställen, men då har jag sett till och gjort så att han inte kommer igenom där mera.

Misstag kan ju hända, men misstag kan hända 1-2 ggr/år. Sen är det inte misstag mera.

Nå, det största problemet är egentligen ingen av dehär, utan en jävla bulldog, eller egentligen ägaren till bulldoggen. De har en stuga en bit in på vägen mitt emot vår väg. Och pga av lapphundarna som bor längre in på vår väg så har jag alltid gått åt andra hållet.. Nå, nu kan jag inte det mera heller. Första gången jag råkade ut för bulldoggen var på påsken då jag gick med Jane och Laku och Mira med Nisse. Plötsligt kommer det en ensam bulldog gående emot oss mitt på vägen. Ingen människa syns till. "Jaha.. och vad fan gör jag nu" tänkte jag. Jag har en hund i var hand som är färdiga att bita om det behövs och en liten Nisse med en liten flicka som jag måste se till att inte får traumor. Som tur är så verkar bulldoggen inte bry sig så mycket om oss, den går nu där och snusar och tar det lugnt. Sedan efter en tid som känns som 5 minuter så kommer det en gubbe på en jäkla golfbil körande alldeles lugnt. När han kör förbi oss frågar jag om det är hans hund, han säger lugnt "jo", sen kör han vidare, så säger jag "dom här biter sen om den kommer nära". Hunden börjar sakta lunka efter honom och stannar då den är i bredd med oss, då börjar jag skrika åt den med väldigt grov röst "SCHAS, GÅ BORT!! GÅ IVÄG!!" Då äntligen stannar gubbjäveln och stiger av bilen och ropar på hunden. Då går vi iväg. Mina hundar var helt tysta under hela episoden, för de såg att jag hade situationen under kontroll, men skulle bulldoggen ha kommit närmare än en meter så skulle det inte ha gått lika bra.

Nåjaa, en annan gång då jag gick med Tomppis mamma så kom den jävla hunden igen gående mot oss på vägen. Då gick hon och förde hem den medan jag väntade med hundarna.

Och sista gången som den kommit var när vi igen gick med henne. Då såg vi att gubben stod på gården och så svängde vi eftersom vi vet att han har hunden lös då han är där. Men så ropade han efter oss "Har dom snusat på varandra" Så skrek jag "Nej, o de ska dom inte göra för dom här biter" Han svar var "Jahaaa då måst dom väl ha munkorg på" Då såg jag rött  så tur att Tomppis mamma var med, för annars skulle han ha fått höra vad jag tycker om honom, hans hundhållande och bulldoggar överlag.

Jävla typ, munkorg på mina hundar så att hans skall få springa kring byn som den vill?

Så nu har jag väldigt få ställen som jag kan gå med mina hundar, måste gå längs asfaltsvägen eller ta bilen nånstans. Nå, än så länge kan jag ta bilen, men vad gör jag sedan då jag vill gå med barnvagnen?

Nå, den dagen, den sorgen. Kanske hunden blir under någon bil före det, så som den springer mitt på vägen.

Och för att nu försvara Laku och Jane. De är inga monster. Men Jane blir jätte osäker då det kommer lösa hundar nära och då kan hon hugga. Laku vet jag inte om han skulle göra något, men vågar inte ta chansen. Och jag har ju inga problem att gå förbi andra hundar, så länge de är kopplade eller under kontroll.

Sista fredagen på jobbet och rådgivningsbesök

Morgonen började med rådgivningsbesök. Allt var bra. Jag är nu i vecka 31 och har gått upp lite på 12kg allt som allt. Måttet på magen är 29cm och bebbens puls 140. Han har tydligen lagt sig med huvudet neråt, kände hon.

Sedan pratade vi om hur jag känner inför förlossningen och jag konstaterade väl mest att jag inte funderar jätte mycket på den utan mera på allt där efter. Hur ammningen skall gå och hur det blir med sovande och all skötsel över huvudtaget. Jag sa till Tomppi på tisdagen att han måste förstå att jag behöver lugn och ro de första veckorna innan ammningen och allt börjar löpa. För jag är inte som hans ex som bara tar allt som det kommer och inte funderar desstu mera, men jag försöker nog lugna mig och tänka att det går nog bra. Så många som hittills har klarat av det så nog tammifan skall jag också göra det.


Nu sitter jag här på jobbet, min näst sista jobbdag och min sista fredag. Har nog inte riktigt ännu förstått att det snart är slut på dethär. Kommer kanske förstå det på tisdag då jag inte mera åker iväg på jobb. Jag har redan lämnat nyckeln här och städat ur mitt skåp. För på måndagen vill jag bara komma, vara här utan att tänka desstu mera och gå iväg snabbt, annars blir det nog bara tårar.