Livet ler igen

Funderade länge över rubriken till det här inlägget, men så bestämde jag mej för att skriva inlägget först och sedan fundera över rubriken.

Jag har nu 3 tävlingar inbokade med Jane och en med Laku. Så den här veckan har gått åt till att träna och träna och träna. Det är roligt att se hur det går framåt och hur Jane njuter av att träna och vara med mig. Just nu tränar vi mest på att hon skall använda bakdelen ordentligt i svängarna. Idag fick jag lite coaching av Maria, vi tränade 2 timmar utanför Musti&Mirri, i duggregn och kyla. Nu sitter jag med en kopp tee och sjuk hals, men det var det värt. Fick många tips och peppande ord. Hon tror att vi kan komma långt, själv är jag inte så säker. Vi får väl se,

På onsdagen började sista veckan på min homeopatiska kur. Har hållt på nu i litet på en månad. Jag har själv märkt stor skillnad på hur jag mår och hur jag sover. Jag vaknade upp en morgon och kände att liver ler igen, att andas känns inte längre tungt och jag kunde njuta av solen och det håller på att bli vår. Nu känner jag att jag kan njuta av nuet och se något positivt i att ännu inte blivit mamma. Nu hinner jag åka runt Finland och tävla med hundarna, nog kommer barnet sedan då min kropp är redo.

Jag har också sovit mycket bättre, både somnat bättre och sovit bättre. Förut om jag vaknade på natten så kunde jag ligga vaken i flera timmar och fundera och grubbla över allt möjligt. Nu om jag vaknar så somnar jag ganska snabbt om igen.

Bästa av allt är att Tomppi har sagt att jag har varit mycket bättre och trevligare.

På torsdagen köpte jag en blomma till mig och min homeopat. Skall se hur länge den överlever min behandling. 

Janes nästa tävling

Jag och Tomppi pratade idag, i bastun, om vad jag måste ändra för att klara mig igenom nästa rally-toko tävling med Jane. Vi skall på nästa tävling 11.4 till Esbo.

Vi kom fram till att jag måste vara tydlig med de kommandon jag ger och jag måste tro att det lyckas. Hat fått höra så många gånger att Jane kan nog men hon känner för stor press från mej.
Nu tänker jag upprepa varje dag för mej "Jane kan och jag kan. Vi kan allt. Vi är bäst och tillsammans klarar vi allt." Kanske om jag präntar in det i min hjärna så kanske det lyckas. Det skall lyckas. Vi skall byta klass nu. Det är vår tur nu att gå vidare till öppen klass.

Jag och Jane är så väldigt lika. Båda har dåligt självförtroende och är försiktiga och osäkra. Och det blir bara värre på tävlingar under press.
Dessutom kräver jag för mycket av mina hundar och mig själv. Jag jämför mig med sådanna som tävlar på landslagsnivå och det borde jag sluta göra.

På alla tävlingar som vi varit på så har jag sett massor med fel i min egen prestation, men tyckt att de andras varit perfekta. Ändå har vi alltid hamnat bland de bästa. Men jag är väl inte nöjd förrän det blir fulla poäng, vilket aldrig kommer att hända med Jane. Med Laku kunde det vara möjligt att få fulla poäng. Snart kan jag börja tävla med honom, bara ägarintyget kommer på posten.

Jobbigt samtal på jobbet

Den här veckan fick jag ett samtal på jobbet, som jag har funderat på länge efter och som jag säkert aldrig glömmer.

Det var en äldre man som ringde. Han har en valp som är född några dagar före Nisse. Han ringde för att berätta att valpen ännu inte är rumsren och det stör honom, men okej, det kan han leva med.

Sedan berättade han att de måste åka bil varje dag, för han skall uträtta det ena och det andra. Problemet är bara att valpen mår illa i bilen och spyr. Han frågade om det finns någon medicin mot illamående, jag sa att det nog finns, men det är viktigt att valpen lär sig vara i bilen och att den har en trygg plats där. Just nu sitter den här valpen på bakbänken då de åker iväg, Så han var irriterad på att valpen spytt där och att han han nu städat bilen i över en timme. Han var också irriterad på att då de åker till stugan så tar resan nu 0,5-1 timme längre, pga av att han måste stanna och kissa med valpen.

WHAT?!

Och hemma kan han inte lämna valpen, för den förstör hans lägenhet.

Ni kan säkert tänka er att det här var en svårt samtal för mig, för jag får ju inte säga "Snälla, söta gubbe, vad hade du väntat dig? Det är ju en valp du har skaffat, den kräver mycket i början. Kanske bäst, för både dig och valpen, att du ger den tillbaka till uppfödaren om du inte orkar."
Nå, jag försökte säga att det är ju en vap, man måste lära den att åka bil och trivas i bilen, och man måste lära den att vara ensam hemma. Och rumsrenheten kommer ju med tiden, men för endel kan det ta upp till ett år. Han lyssnade inte så mycket, utan funderade mest själv över hur jobbig den är.

Samtalet slutade med att han kom fram till att det kanske är bäst att han kontaktar uppfödaren, och kanske bäst att den får ett nytt hem

Jag tror det är den bästa lösningen för både valpen och gubben. Men det sa jag ju aldrig, jag sa bara att det nog inte är en dålig ide att kontakta uppfödaren.

SUCK! Vilka människor skaffar valp och förstår inte att det kommer att kräva massor med jobb i början?

Mitt år 2014

År 2014 har varit det tyngsta i mitt liv. I januari bestämde vi oss för att försöka skaffa en baby, efter 3e försökte uteblev min mens och jag fick positivt resultat på graviditets-testet. Fy fan vad jag var lycklig, men trött, sov massor och kunde bara tänka på att sova. Hann tillome med ett första besök på rådgivningen, den beräknade dagen skulle vara 31.12. Åååh en nyårsbaby!

Jag anade hela tiden att något inte var som det skulle, det var en känsla som jag hade från början. I vecka 9 gick jag på ultra för att se om allt var som det skulle eller om min känsla i magen stämde. Och jo, jag hade rätt, det fanns inget levande foster i magen. Graviditeten avbröts med mediciner. Efter det bröt helvetet ut i mitt huvud. Hela sommaren och hösten led jag av panikattaker, häftiga humörsvängar, grät många gånger i veckan, kände att jag inte dög till något och ville inte göra något annat än ligga i soffan och titta på serier. Jag orkade inte träffa människor och de jag träffade fick bara höra om mitt "barn" som jag inte skulle få och hur dåligt jag mådde, så kände att jag inte orkade träffa folk för tyckte inte de behövde höra om mina problem.

På sommaren åkte jag för första gången över till Tallin, så nu har man sett det. Vi åkte även på en liten minisemester till Åland några dagar. I slutet av sommaren gick jag på två bröllop. Mådde illa av alla gravida magar där.

I september började jag tävla med Jane i rally-toko, det gick bra för oss och det fick mig att tänka på annat. Jag gick även till en zen-coach som fick mig att acceptera min sorg och gav mig medel för att gå vidare. Jag orkade även börja träna mera igen på LadyLine och det hjälpte mig säkert också upp ur det djupa mörkret.

I oktober hade jag en vecka vintersemester. Jag ägnade hela veckan åt mig själv, gick bl.a. på fotvård och färgade ögonfransarna och -brynen. I slutet av veckan åkte vi med Tomppi en natt till Flamingo och besökte spaet där. Det var verkligen vad vi behövde, för en gångs skull fick vi ägna oss åt bara varandra, inga hundar eller barn eller bilar att laga.

I slutet av november kom Nisse, vår lilla phalene, hem. Efter det har jag mått mycket bättre, även om jag de två första veckorna var så trött att jag därför var på dåligt humör.

Det är skönt att kunna lämna år 2014 bakom sig och gå frammåt mot ljusare tider. Men om man måste hitta något positivt från det föregånde året så kan man väl säga det att jag har kommit mycket närmare endel människor pga av min kris och mitt och Tomppis förhållande har tagit sig till en helt ny nivå.

Jag och solstrålen i mitt liv, min systerdotter.

Om jag hittat en så finns det så många flera

Jag har hittat en som varit med om ett missfall, som jag känner att går igenom samma tankar som jag. Skönt att läsa att det finns andra som inte kommer över en sådan sak hur som helst och genast blir gravid igen, för finns det en till så måste det finnas flera.

Här är en länk till ett av hennes inlägg om någon vill läsa.

om ett illa illamående http://www.viffslan.com/?p=1195

Städa efter andras barn...

Mycket får man stå ut med som plastmamma. Konstiga ex, exets nya partner(s), mindre trevliga kommentarer från barnen. Huset är fullt av exets gamla saker och papper som hon inte brytt sig om att ta med då hon flyttade. Barnen är vana med sådanna rutiner och regler som man själv skulle göra annorlunda med sina egna barn. I mitt fall kanske det mera är bristen på regler och rutiner som jag irriterar mig på. Men jag är bara plastmamma, jag har inget att säga till om egentligen. Jag får inte uppfostra som jag vill, säger jag något så kommer kommentaren "då mamma bodde här så lät hon oss göra det här, varför säger du att vi inte får?" eller "du är inte min förälder, du har inget att säga till om"

Visst, jag visste nog vad jag gav mig in på. Jag visste om att det inte skulle bli lätt. Men, efter mitt missfall så har allt blivit så mycket tyngre. Kommentaren "du är inte vår mamma" skär i hjärtat, nej jag är för fan ingens mamma, hur mycket jag än skulle önska det. Att laga mat åt andras barn och försöka leka att man är glad då den yngsta flickan är stolt över att hon äntligen tappat sin tand som varit lös en längre tid, det är ingen lätt sak. Helst skulle man bara vilja lägga sig ner i fosterställning på golvet och gråta. Men, på något sätt så tar man sig igenom dagen och gråter kanske en stund då de andra gått och sova istället.

Usch, vad jag känner mig hemsk då jag inte längre klarar av att baka med flickorna, eller åka någonstans med bara dem. Ibland kunde vi göra saker bara jag och de, eller så tog jag en av dem med och shoppade eller något annat. Nu kan jag inte mera, mitt huvud klarar inte av det. Jag bara önskar att den gamla, plastmamma Lotte skall komma tillbaka en morgon och orka göra saker med dem. Jag vet ju att det inte är barnens fel, de har inte gjort något.

Men det aldra värsta är då man har städat på veckoslutet, kommer hem efter kvällsturen på måndagen då barnen kommit från dagis, och huset ser ut som ett bombnedslag. Då vill man skrika, men det kan man ju inte, man får ju inte skrika så barnen ser vilket nervvrak man är. Man måste bita ihop och räkna till 10 och börja städa, Ibland orkar jag inte städa och då får jag äta min omelett på ett soffbord som ser ut som om man aldrig städat det.

Deras lekrum har jag inte heller orkat ta itu med på länge och det syns. Nog för att då man städar det ser det ju likadant ut igen efter 2 minuter, men barn i allmähet gör väl så.

Missförstå mig inte med det här inlägget, jag vet att barn är barn och barn städar inte efter sig. Speciellt om ingen lärt dem det. Men måste bara lätta på mitt hjärta om hur tungt det ibland är med roddande barn som inte är ens egna.

Julklappar till mig själv

Mitt förra inlägg var kanske lite negativt och deppigt. Men, mitt humör går i väldigt stora vågor, nästan som en rullgardin som någon drar upp och ner. Ena minuten är jag glad och positiv och andra ledsen och vill bara gömma mig och inte prata med någon. Men, jag har nu accepterat att det är så och det får vara så. Det blir nog hela tiden färre sådanna perioder som jag är ledsen och nere, och de är inte längre lika tunga att ta sig igenom. Det värsta är då man väntar på mens och två dagar efter att den börjat, då känner jag mig riktigt nere. Sedan går resten av månaden igen ganska bra.

Jag har funderat över vad som får mig att må bättre. Sophie och Dollan är de människor som får mig att må bra. Tomppi hjälper ibland, men det är lite blandat, eftersom det känns som jag svikit honom då jag inte har en baby i magen (innerst inne vet jag ju att det inte är mitt fel, det är sådant som händer, men jag kan inget åt hur jag känner) Att titta på Vampire Diaries hjälper också, då får man tänka på nånting annat en stund, men snart har jag sett igenom alla avsnitt för andra gången. Däför har jag beställt en tidig julklapp till mig själv, första säsongen av The Originals på dvd. Det handlar om några av de som finns i Vampire Diaries.

Har även fixat en annan "julklapp" till mig. Min chef råkade nämna att hon har två extra biljetter till Mamma Mia som går på Svenska Teatern. Jaq har tänkt att jag skulle vilja se den, men jag har tyckt att biljetterna är lite dyra. Men, ibland måste man unna sig själv något, så nu blir det då Mamma Mia i mars. JIHUU!!

Nu skall jag åka iväg på en Bodycombat timme och träna, även det får mina tankar att hållas i styr.

Acceptera mina känslor

Den här veckan har jag jobbat med mig själv och mina känslor. Eftersom jag har varit ledig har jag haft tid att tänka och jobba med mig själv.

Sorgen är den lättaste känslan att acceptera. Klart jag får vara ledsen, men det som har varit svårt är hur länge jag får känna mig ledsen och hur länge jag kan skylla mina plötsliga humörsvängar på sorgen. Nu då jag har accepterat att jag är ledsen och att jag får vara det, så känns det som att jag inte mera behöver vara ledsen. Förut var det svart och tungt i mitt bröst, nu är det ljust och lätt. Det svarta och ledsna har fått synas och blivit accepterat och behöver inte längre ta lika stor plats.

Sedan har vi ilskan. Jag är förbannad för att jag just nu inte får gå omkring med en stor, vacker mage och känna mig bäst i världen. För det är så jag tänker att man känner sig då man är gravid så det syns. Ilskan kommer även fram då någon lägger ut magbilder eller ultraljudsbilder på facebook. Då kommer även det som jag mest har skämts över att känna, avundssjuka. Jag är så jävla avundssjuk på alla som får äran att vara gravida och föda. Men, nu har jag accepterat även den känslan. Jag behöver inte känna lycka för någon annan, jag får känna vad jag vill. Vem skulle inte vara avundssjuk i min situation?

Sorgen, ilskan och avundssjukan är de känslor som tagit över mitt liv de senaste månaderna. Men den senaste veckan har glädjen hittat tillbaka. Den riktiga glädjen är tillbaka, inte den fejkade som har försökt skuffa undan de andra känslorna och skapat konflikt i min kropp. Och det har gjort att jag klarar av vardagen bättre. Jag får inte panik av att se en gravid mage, jag blir inte längre förbannad på Tomppi om han trycker "like" om någon satt ut en mag- eller babybild på facebook. Och det är en sköns känsla att kunna leva utan att t.ex. behöva gå hem och gråta under täcket för att man såg en mage i butiken.

Jag hoppas att jag klarar av att hålla kvar glädjen, även nu då min semester är slut och vardagen börjar igen. Men, det känns som att det värsta äntligen är över och att jag äntligen kan börja ta mig frammåt igen. Det gäller bara att se något bra i varje dag och njuta av stunden.

Kloka ord som jag borde få in i mitt huvud

Så här skrev en av mina vänner på fb "Elämä jatkaa kulkuansa, tapahtuipa mitä tahansa.
Tulee syksyjä ja uusia keväitä.
Tärkeintä on kaiketi oppia nauttimaan juuri tästä hetkestä ja pyrkiä tekemään elämästään juuri sellaisen, millaisen itse haluaa."

(fritt översatt "Livet går vidare, vad som än händer. Det kommer höstar och nya vårar. Det viktigaste är att man lär sig njuta av just den här stunden och försöker göra sitt liv till precis sådant som man själv vill")

Jag har ibland svårt att njuta av nuet, att bara vara, och inte tänka på vad som hänt eller fundera över vad som kommer att hända. Det går inte en dag som jag inte tänker "Varför måste just jag bli av med min baby? Det borde ju ha varit min tur nu. Alla andra får baby hela tiden, varför inte jag?" Det går inte en vecka som jag inte gråter över det. 

Tiden läker alla sår sägs det, det tror jag inte ett dugg på. Tror jag kommer ta med den här sorgen till graven.

MEN, nu jävlar ska ja börja njuta av livet. Jag skall börja fundera på annat än bebisar, den kommer när den kommer, den kommer inte snabbare då min kropp är såhär lessen och stressad. Jag tänker satsa på att gå ner några kilo, för att få något annat att tänka på. Jag tänker njuta av naturen, mina djur, min familj. De som finns, de som är viktiga.  

För just nu så känns det som att jag stänger ut många och mycket, går misste om många erfenheter och mänskor. Inte njuter av hösten så mycket som jag kunde. Inte njuter av att jag världens finaste och bästa djur. Inte njuter av att vi är satans bra på rally-toko (HALLÅ LOTTE, 89 och 94 POÄNG!! Endel kan bara drömma om sådanna siffror) Och speciellt inte njuter av min sambo. Stackarn har fått ha en helt galen flickvän det här året, ändå har han varit snällare än någonsin.

Mina tankar om kärlek

Jag tycker om att fundera på olika saker. Tomppi blir alltid nervös på mig när jag tänker så mycket. En dag då jag pratade med en bekant, som nyligen gift sig, började jag fundera över kärlek och om man kan vara kär i någon hela livet. Hon sa nämnligen, att hon inte kan tänka sig att de skulle vara tillsammans hela livet, eftersom hon inte vet någon som faktiskt varit tillsammans så länge. Medan jag igen inte kan tänka mig att jag inte skulle vara med Tomppi hela livet. Varför gifter man sig om man inte tror fullt på att man kommer att vara tillsammans hela livet?

Kanske jag bara är naiv när jag tror på evig kärlek? Eller finns det faktiskt? Nog vet jag ju par som varit tillsammans hela livet. Men är det kärlek som hållit dem tillsammans eller har de hållts ihop av gammal vana?

Det är svårt för mig att veta, men, så mycket vet jag att kärleken ändrar med tiden. Först är man nykär. Sen blir man kär. Sen växer kärleken. Och vad händer sen? Går man sedan på rutin? Fuck rutin säger jag! Jag vägrar ge opp tanken om att kärleken är evig!