It goes on

Nu är det snart ett år sedan jag plussade och började vänta på min älskade nyårs-baby. Jag väntade så jag var alldeles galen av glädje och iver. Men så några veckor senare kom slaget i ansiktet, där var inget annat än ett befruktat ägg, som aldrig skulle bli något mera än bara ett jävla ägg och en spermie.

Det var då mitt liv ändrades. Från att ha varit en glad Lotte, som väntar med iver på att bli gravid och gläds åt att äntligen ha hittat en man, som man vill bilda familj med, blev jag Lotte som varit med om ett missfall. Jag blev Lotte som hatar alla som är gravida och inte kan umgås med barn. Jag blev en som mittiallt kunde bryta ihop totalt och inte fungera på en hel dag. För att inte tala om hur rabiat jag var då jag väntade på mensen och då den började.

Under ett år har jag jobbat med mig själv, och jag kan nu säga att jag är starkare än någonsin förr. Jag tar inte skit och jag står för hur jag är, vad jag är och vad jag vill. Min längtan efter barn finns nog ännu, men jag har lärt mig att leva med tanken att "det kommer då det kommer" För tillfället vill jag mest bara träna med mina hundar. Påriktit! Nu kan jag säga det och mena det. Inte fan har jag tid med ungar och sådant nu, vill ju komma framåt med Jane i rally-tokon.

Och fy vad det är skönt att äntligen inte varje dag känna sig dålig för att man inte lyckats producera ett barn. Jag har ju producerat två rally-toko hundar under tiden och har en valp som är väldigt lovande. 

Och skulle jag ha min baby så skulle jag ju älska hen, menar inte så. Men jag ser något positivt i att inte ha hen just nu. Och lill-Nisse skulle antagligen inte bo hos oss om det kommit en bebbe.

Positivt tänkade is the shit!

Mitt år 2014

År 2014 har varit det tyngsta i mitt liv. I januari bestämde vi oss för att försöka skaffa en baby, efter 3e försökte uteblev min mens och jag fick positivt resultat på graviditets-testet. Fy fan vad jag var lycklig, men trött, sov massor och kunde bara tänka på att sova. Hann tillome med ett första besök på rådgivningen, den beräknade dagen skulle vara 31.12. Åååh en nyårsbaby!

Jag anade hela tiden att något inte var som det skulle, det var en känsla som jag hade från början. I vecka 9 gick jag på ultra för att se om allt var som det skulle eller om min känsla i magen stämde. Och jo, jag hade rätt, det fanns inget levande foster i magen. Graviditeten avbröts med mediciner. Efter det bröt helvetet ut i mitt huvud. Hela sommaren och hösten led jag av panikattaker, häftiga humörsvängar, grät många gånger i veckan, kände att jag inte dög till något och ville inte göra något annat än ligga i soffan och titta på serier. Jag orkade inte träffa människor och de jag träffade fick bara höra om mitt "barn" som jag inte skulle få och hur dåligt jag mådde, så kände att jag inte orkade träffa folk för tyckte inte de behövde höra om mina problem.

På sommaren åkte jag för första gången över till Tallin, så nu har man sett det. Vi åkte även på en liten minisemester till Åland några dagar. I slutet av sommaren gick jag på två bröllop. Mådde illa av alla gravida magar där.

I september började jag tävla med Jane i rally-toko, det gick bra för oss och det fick mig att tänka på annat. Jag gick även till en zen-coach som fick mig att acceptera min sorg och gav mig medel för att gå vidare. Jag orkade även börja träna mera igen på LadyLine och det hjälpte mig säkert också upp ur det djupa mörkret.

I oktober hade jag en vecka vintersemester. Jag ägnade hela veckan åt mig själv, gick bl.a. på fotvård och färgade ögonfransarna och -brynen. I slutet av veckan åkte vi med Tomppi en natt till Flamingo och besökte spaet där. Det var verkligen vad vi behövde, för en gångs skull fick vi ägna oss åt bara varandra, inga hundar eller barn eller bilar att laga.

I slutet av november kom Nisse, vår lilla phalene, hem. Efter det har jag mått mycket bättre, även om jag de två första veckorna var så trött att jag därför var på dåligt humör.

Det är skönt att kunna lämna år 2014 bakom sig och gå frammåt mot ljusare tider. Men om man måste hitta något positivt från det föregånde året så kan man väl säga det att jag har kommit mycket närmare endel människor pga av min kris och mitt och Tomppis förhållande har tagit sig till en helt ny nivå.

Jag och solstrålen i mitt liv, min systerdotter.