Nu är jag redo att berätta om vad som pågår

Jag har under de senaste veckorna inte haft så mycket annat i tankarna, än en sak, som jag inte velat avslöja allt för tidigt här på bloggen. Men eftersom jag skrivit ganska öppet om mina tankar och mitt missfall osv. så är det nu dags att avslöja att JAG ÄR GRAVID!!

Hjälp, vad spännande och roligt och skrämmande och otroligt!

25.4 var min mens en vecka försenad och då testade jag. Och jag kunde inte tro mina ögon då det faktiskt kom ett streck. Det väckte blandade känslor i mig, visst blev jag ju överlycklig, men också jätte rädd och orolig över att jag kanske igen måste gå igenom ett missfall.

Veckorna efter var jag väldigt trött och svag, kämpade mig igenom jobbdagarna och sov mest hela tiden. Måndagen 11.5. gick jag till privat läkare för att kontrollera på ultran om där fanns något. Och till min förvåning så var där ett hjärta som pumppade. Jag såg inget för jag grät floder. Läkaren blev så glad för min skull, har gått till henne en del efter mitt missfall. Jag själv var mest chockad och kunde inte tro mina ögon och kunde inte förstå att det faktiskt fanns något som växte i mig.

Läkaren skrev 3 veckor sjukledigt åt mig, så att jag skulle kunna ta det lugnt och inte behöva stressa med att orka på jobbet. För veckorna innan ultran hade jag inte orkat stå och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.

Mina tre sjukledighets veckor spenderades mest på soffan med Nisse och netflix. Orkade inte med så mycket. Tror det också var psykisk stress pga av att jag inte vågade tro på att allt skulle gå bra. Sista veckan kunde jag börja äta något annat än smörgåsar, men söta saker har jag först nu senaste veckan kunnat äta utan att börja må förskräckligt illa.

21.5 var jag till rådgivningen på inskrivningen, hon berättade att beräknade datumet är 25.12 (hade ju nog räknat ut det redan, och det kan ju ändra efter ultran) Så det blir spännande att se om det blir ett julbarn eller inte. Förra året hade jag ju beräknat 31.12, alltså nyårsafton.

3.6 var jag i vecka 10+5 och då tyckte rådgivnings-tanten att vi skulle försöka lyssna på hjärtat. Hon fick söka länge, men det hördes ingenting. Hon ville att jag skulle komma igen om 5 dagar. Jag var helt säker på att 5 dagar inte skulle göra någon skillnad, men oj oj, genast då hon satt ner dopplern så hörde man ett starkt hjärtljud. Och min lyckotårar sprutade igen. Jag ringde till mamma då jag kom ut därifrån och hon förstod inte vad jag sa då jag grät-skrek ut "DET HÖRDES ETT HJÄRTA!!!"

Idag är jag i vecka 13 och energin börjar så småningom återvända, iallafall behöver jag inte längre gå och sova kring kl.21 varje kväll. På måndag skall vi på ultra och titta på den lilla masken. Tomppi, som sa att han aldrig förut varit med på ultra, kommer också med. Jag sa att han måste komma ihåg att jag är mycket känsligare än hans förra sambo, och jag behöver honom där.

Det som är konstigt är att det på något sätt känns orättvist att jag är gravid, då jag vet hur många som kämpar och som har kämpat länge för samma sak. Jag vet hur illa jag skulle må av att läsa det här inlägget före jag blev gravid, så därför känns det ändå lite fel att skriva ut att det faktiskt äntligen har lyckats för oss. Men det är som det är, och nog har vi också fått kämpa. 

It goes on

Nu är det snart ett år sedan jag plussade och började vänta på min älskade nyårs-baby. Jag väntade så jag var alldeles galen av glädje och iver. Men så några veckor senare kom slaget i ansiktet, där var inget annat än ett befruktat ägg, som aldrig skulle bli något mera än bara ett jävla ägg och en spermie.

Det var då mitt liv ändrades. Från att ha varit en glad Lotte, som väntar med iver på att bli gravid och gläds åt att äntligen ha hittat en man, som man vill bilda familj med, blev jag Lotte som varit med om ett missfall. Jag blev Lotte som hatar alla som är gravida och inte kan umgås med barn. Jag blev en som mittiallt kunde bryta ihop totalt och inte fungera på en hel dag. För att inte tala om hur rabiat jag var då jag väntade på mensen och då den började.

Under ett år har jag jobbat med mig själv, och jag kan nu säga att jag är starkare än någonsin förr. Jag tar inte skit och jag står för hur jag är, vad jag är och vad jag vill. Min längtan efter barn finns nog ännu, men jag har lärt mig att leva med tanken att "det kommer då det kommer" För tillfället vill jag mest bara träna med mina hundar. Påriktit! Nu kan jag säga det och mena det. Inte fan har jag tid med ungar och sådant nu, vill ju komma framåt med Jane i rally-tokon.

Och fy vad det är skönt att äntligen inte varje dag känna sig dålig för att man inte lyckats producera ett barn. Jag har ju producerat två rally-toko hundar under tiden och har en valp som är väldigt lovande. 

Och skulle jag ha min baby så skulle jag ju älska hen, menar inte så. Men jag ser något positivt i att inte ha hen just nu. Och lill-Nisse skulle antagligen inte bo hos oss om det kommit en bebbe.

Positivt tänkade is the shit!

Livet ler igen

Funderade länge över rubriken till det här inlägget, men så bestämde jag mej för att skriva inlägget först och sedan fundera över rubriken.

Jag har nu 3 tävlingar inbokade med Jane och en med Laku. Så den här veckan har gått åt till att träna och träna och träna. Det är roligt att se hur det går framåt och hur Jane njuter av att träna och vara med mig. Just nu tränar vi mest på att hon skall använda bakdelen ordentligt i svängarna. Idag fick jag lite coaching av Maria, vi tränade 2 timmar utanför Musti&Mirri, i duggregn och kyla. Nu sitter jag med en kopp tee och sjuk hals, men det var det värt. Fick många tips och peppande ord. Hon tror att vi kan komma långt, själv är jag inte så säker. Vi får väl se,

På onsdagen började sista veckan på min homeopatiska kur. Har hållt på nu i litet på en månad. Jag har själv märkt stor skillnad på hur jag mår och hur jag sover. Jag vaknade upp en morgon och kände att liver ler igen, att andas känns inte längre tungt och jag kunde njuta av solen och det håller på att bli vår. Nu känner jag att jag kan njuta av nuet och se något positivt i att ännu inte blivit mamma. Nu hinner jag åka runt Finland och tävla med hundarna, nog kommer barnet sedan då min kropp är redo.

Jag har också sovit mycket bättre, både somnat bättre och sovit bättre. Förut om jag vaknade på natten så kunde jag ligga vaken i flera timmar och fundera och grubbla över allt möjligt. Nu om jag vaknar så somnar jag ganska snabbt om igen.

Bästa av allt är att Tomppi har sagt att jag har varit mycket bättre och trevligare.

På torsdagen köpte jag en blomma till mig och min homeopat. Skall se hur länge den överlever min behandling. 

Besök hos moster

Jag var med Nisse hos min moster på lördagen. Nisse lekte med deras labrador Tilda. Även om labradorer är lite klumpiga av sig, så gick det bra. Nisse är van att akta sig då stora hundar blir ivriga.

Jag ser inte min moster allt för ofta, så hon och jag har inte hunnit prata om mitt missfall och tiden efter. Så nu delade hon med sig av sina tankar kring det, hon är en före detta rådgivningstant så hon har erfarenhet av sådant. Hon sa bl.a. att jag absolut inte får tro att det är mitt fel att jag inte blivit gravid igen. Hon menade att bara för att Tomppi har två barn från förut, så behöver det inte betyda att inte hans "simmare" kan ha blivit slöare. Hon funderade över hans jobb och hur mycket kemikalier han får på huden och andas in varje dag. Sedan började hon räkna ut när jag har ägglossning och gav två dagar då vi skall försöka få till det. Hon sa att om hon nu har funderat ut det åt mej, så har jag en sak mindre att tänka på och stressa över.

Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen..

Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen för mitt första barn att födas. Sedan dagen då jag tog mediciner som satt igång mitt missfall, så har det inte gått en dag då jag inte gått igenom halvtimmen på sjukhuset, då jag fick reda på att det inte fanns ett levande foster i min mage. Jag kommer precis ihåg hur besvikelsen kom, hur jag med våld försökte hålla tillbaka tårarna tills barnmorskan sa att det är okej att gråta. Jag kommer ihåg hur misslyckad jag kände mig och hur hemskt det var att ta medicin för att sätta igång ett missfall.

Men, jag kommer också ihåg att hoppet var större då. Jag tänkte att det inte var så farligt, det var ju lätt att bli gravid första gången, det kan väl inte vara så svårt att bli igen. Med tiden, då jag inte blivit gravid igen, har hoppet sakta försvunnit. Nu har jag slutat hoppas och vänta, vi har slutat försöka pricka in ägglossningen. Ännu önskar jag såklart att det skall bli en baby snart, men jag har helt enkelt släppt hoppet och slutat stressa och grips nästan lite av panik när jag inte har sten koll på hur många timmar det är tills min mens borde börja. Vet nästan inte ens mera vilken dag jag borde vänta på den. Och det är på ett sätt skönt. Det värsta är att hoppas och bli besviken om och om igen. Men det är först den senaste månaden jag har börjat ta det lugnt, före det var det ett helvete och jag tänkte inte på annat än ägglossning och graviditets tecken.

Min kropp har spelat många spratt med mig under de senaste månaderna, ena månaden var min mens försenad med 5 dagar (min mens är aldrig försenad) och en annan så hade jag värk i ena äggstocken från min ägglossning till mens och fick även konstigt illamående just innan min mens började.

Efter mitt missfall har tre nära släktingar blivit gravida. Grät varje gång då jag fick höra om en ny igen och hade väldiga humörsvängar en tid efter, eftersom jag tyckte det var så orättvist, det borde ju ha varit min tur före de andra. Men nu har jag accepterat det, jag kan ännu inte lova att jag kommer kunna umgås med dem när de har stora magar, eller med deras nyfödda. Men, jag får ta det som det kommer och lyssna på mig själv och göra det som jag klarar av.

Tomppi har inte förstått att man kan vara ledsen och gråta, för något som aldrig ens varit ett barn, så länge som jag varit ledsen. Han tycker att man borde komma över det snabbare. Och det är väl klart att en man kan ha svårt att förstå, speciellt en som redan har barn från förut. Min graviditet betydde ju inte nära på lika mycket för honom som det gjorde för mig.

Imorgon, istället för att gråta, som jag trodde jag skulle göra, skall jag ta ett glas skumppa och skåla och hoppas att det nya året blir bättre än det här varit. Det här året har varit det tyngsta i mitt liv.

Om jag hittat en så finns det så många flera

Jag har hittat en som varit med om ett missfall, som jag känner att går igenom samma tankar som jag. Skönt att läsa att det finns andra som inte kommer över en sådan sak hur som helst och genast blir gravid igen, för finns det en till så måste det finnas flera.

Här är en länk till ett av hennes inlägg om någon vill läsa.

om ett illa illamående http://www.viffslan.com/?p=1195

Städa efter andras barn...

Mycket får man stå ut med som plastmamma. Konstiga ex, exets nya partner(s), mindre trevliga kommentarer från barnen. Huset är fullt av exets gamla saker och papper som hon inte brytt sig om att ta med då hon flyttade. Barnen är vana med sådanna rutiner och regler som man själv skulle göra annorlunda med sina egna barn. I mitt fall kanske det mera är bristen på regler och rutiner som jag irriterar mig på. Men jag är bara plastmamma, jag har inget att säga till om egentligen. Jag får inte uppfostra som jag vill, säger jag något så kommer kommentaren "då mamma bodde här så lät hon oss göra det här, varför säger du att vi inte får?" eller "du är inte min förälder, du har inget att säga till om"

Visst, jag visste nog vad jag gav mig in på. Jag visste om att det inte skulle bli lätt. Men, efter mitt missfall så har allt blivit så mycket tyngre. Kommentaren "du är inte vår mamma" skär i hjärtat, nej jag är för fan ingens mamma, hur mycket jag än skulle önska det. Att laga mat åt andras barn och försöka leka att man är glad då den yngsta flickan är stolt över att hon äntligen tappat sin tand som varit lös en längre tid, det är ingen lätt sak. Helst skulle man bara vilja lägga sig ner i fosterställning på golvet och gråta. Men, på något sätt så tar man sig igenom dagen och gråter kanske en stund då de andra gått och sova istället.

Usch, vad jag känner mig hemsk då jag inte längre klarar av att baka med flickorna, eller åka någonstans med bara dem. Ibland kunde vi göra saker bara jag och de, eller så tog jag en av dem med och shoppade eller något annat. Nu kan jag inte mera, mitt huvud klarar inte av det. Jag bara önskar att den gamla, plastmamma Lotte skall komma tillbaka en morgon och orka göra saker med dem. Jag vet ju att det inte är barnens fel, de har inte gjort något.

Men det aldra värsta är då man har städat på veckoslutet, kommer hem efter kvällsturen på måndagen då barnen kommit från dagis, och huset ser ut som ett bombnedslag. Då vill man skrika, men det kan man ju inte, man får ju inte skrika så barnen ser vilket nervvrak man är. Man måste bita ihop och räkna till 10 och börja städa, Ibland orkar jag inte städa och då får jag äta min omelett på ett soffbord som ser ut som om man aldrig städat det.

Deras lekrum har jag inte heller orkat ta itu med på länge och det syns. Nog för att då man städar det ser det ju likadant ut igen efter 2 minuter, men barn i allmähet gör väl så.

Missförstå mig inte med det här inlägget, jag vet att barn är barn och barn städar inte efter sig. Speciellt om ingen lärt dem det. Men måste bara lätta på mitt hjärta om hur tungt det ibland är med roddande barn som inte är ens egna.

Acceptera mina känslor

Den här veckan har jag jobbat med mig själv och mina känslor. Eftersom jag har varit ledig har jag haft tid att tänka och jobba med mig själv.

Sorgen är den lättaste känslan att acceptera. Klart jag får vara ledsen, men det som har varit svårt är hur länge jag får känna mig ledsen och hur länge jag kan skylla mina plötsliga humörsvängar på sorgen. Nu då jag har accepterat att jag är ledsen och att jag får vara det, så känns det som att jag inte mera behöver vara ledsen. Förut var det svart och tungt i mitt bröst, nu är det ljust och lätt. Det svarta och ledsna har fått synas och blivit accepterat och behöver inte längre ta lika stor plats.

Sedan har vi ilskan. Jag är förbannad för att jag just nu inte får gå omkring med en stor, vacker mage och känna mig bäst i världen. För det är så jag tänker att man känner sig då man är gravid så det syns. Ilskan kommer även fram då någon lägger ut magbilder eller ultraljudsbilder på facebook. Då kommer även det som jag mest har skämts över att känna, avundssjuka. Jag är så jävla avundssjuk på alla som får äran att vara gravida och föda. Men, nu har jag accepterat även den känslan. Jag behöver inte känna lycka för någon annan, jag får känna vad jag vill. Vem skulle inte vara avundssjuk i min situation?

Sorgen, ilskan och avundssjukan är de känslor som tagit över mitt liv de senaste månaderna. Men den senaste veckan har glädjen hittat tillbaka. Den riktiga glädjen är tillbaka, inte den fejkade som har försökt skuffa undan de andra känslorna och skapat konflikt i min kropp. Och det har gjort att jag klarar av vardagen bättre. Jag får inte panik av att se en gravid mage, jag blir inte längre förbannad på Tomppi om han trycker "like" om någon satt ut en mag- eller babybild på facebook. Och det är en sköns känsla att kunna leva utan att t.ex. behöva gå hem och gråta under täcket för att man såg en mage i butiken.

Jag hoppas att jag klarar av att hålla kvar glädjen, även nu då min semester är slut och vardagen börjar igen. Men, det känns som att det värsta äntligen är över och att jag äntligen kan börja ta mig frammåt igen. Det gäller bara att se något bra i varje dag och njuta av stunden.

Kloka ord som jag borde få in i mitt huvud

Så här skrev en av mina vänner på fb "Elämä jatkaa kulkuansa, tapahtuipa mitä tahansa.
Tulee syksyjä ja uusia keväitä.
Tärkeintä on kaiketi oppia nauttimaan juuri tästä hetkestä ja pyrkiä tekemään elämästään juuri sellaisen, millaisen itse haluaa."

(fritt översatt "Livet går vidare, vad som än händer. Det kommer höstar och nya vårar. Det viktigaste är att man lär sig njuta av just den här stunden och försöker göra sitt liv till precis sådant som man själv vill")

Jag har ibland svårt att njuta av nuet, att bara vara, och inte tänka på vad som hänt eller fundera över vad som kommer att hända. Det går inte en dag som jag inte tänker "Varför måste just jag bli av med min baby? Det borde ju ha varit min tur nu. Alla andra får baby hela tiden, varför inte jag?" Det går inte en vecka som jag inte gråter över det. 

Tiden läker alla sår sägs det, det tror jag inte ett dugg på. Tror jag kommer ta med den här sorgen till graven.

MEN, nu jävlar ska ja börja njuta av livet. Jag skall börja fundera på annat än bebisar, den kommer när den kommer, den kommer inte snabbare då min kropp är såhär lessen och stressad. Jag tänker satsa på att gå ner några kilo, för att få något annat att tänka på. Jag tänker njuta av naturen, mina djur, min familj. De som finns, de som är viktiga.  

För just nu så känns det som att jag stänger ut många och mycket, går misste om många erfenheter och mänskor. Inte njuter av hösten så mycket som jag kunde. Inte njuter av att jag världens finaste och bästa djur. Inte njuter av att vi är satans bra på rally-toko (HALLÅ LOTTE, 89 och 94 POÄNG!! Endel kan bara drömma om sådanna siffror) Och speciellt inte njuter av min sambo. Stackarn har fått ha en helt galen flickvän det här året, ändå har han varit snällare än någonsin.

Mitt missfall, min erfarenhet, mina känslor.

Jag har varit med om något av det värsta man kan vara med om, ett missfall, då jag trodde att jag var gravid i vecka 9. Det här var för ca två månader sedan, så det har gått en tid, men det känns som igår. Jag vill berätta om det, så att andra som är med om samma sak, eller varit med om samma sak, vet hur det känts för mig, och kanske kan få något stöd av min berättelse, även, om jag inte ännu kan säga att den har ett gott slut.

Jag hade bokat tid till privat gynekolog, en måndag, för att kolla att allt var okej (jag kände på mig redan från början att allt inte var som det borde vara). Hon tittade länge utan att säga något, då redan visste jag, mina aningar stämde. Allt var inte som det skulle vara. Sedan då hon sa "jag hittar inget levande foster, jag rekomenderar att du åker in till sjukhuset för att få det kollat" så reagerade jag egentligen inte så mycket på det, utan tänkte bara att "jaa, jag visste ju det, klart det skulle misslyckas". Jag åkte direkt till sjukhuset och kom in nästan genast, läkaren kom fram till samma som gynekologen, inget levande foster, och där hade aldrig ens varit ett foster, utan det var en sk. tuulimuna-graviditet. Fick också själv se på ultraskärmen att där inte fanns något, bara en klump i vätska.

Sedan då läkaren började tala om vilka allternativ de fanns för att "få bort" det så bröt jag ihop totalt. Herregud, det var sant som jag hade anat, jag kommer inte bli mamma det här året. Jag var så förtvivlad! Läkaren pratade på och jag såg hur han pratade men hörde egentligen ingenting, utan tänkte bara på att nu fan skall jag hem och ta burana, dricka alkohol och äta så mycket salmiak och mögelost som man bara kan. Jag valde att ta mediciner hemma som skulle sätta igång missfallet, men, jag måste vänta till nästa dag för att ta dem. Den dagen låg jag bara i sängen och grät och grät och kände mig som världens mest misslyckade och svagaste människa. Att först få besked om att inte vara gravid och sen ännu måsta vänta nästan ett dygn på att få sätta igång "missfallet" var ganska hemskt, jag hann tänka många tankar bl.a. "tänk om läkaren hade fel, tänk om där finns ett foster, kanske jag borde vänta" och "om jag inte tar medicinen imorgon utan först på veckoslutet så får jag ändå gå och känna mig gravid en liten tid till". Fick kämpa mycket mot mig själv och mina egna tankar.

Sen kom morgonen, då jag skulle ta medicinen, på papprena stod att det brukar ta 2-3 timmar innan blödningarna sätter igång. Jag tog medicinen och en värktablett och lade mig på soffan och kände mig som en mördare. Försökte somna, för jag tänkte att då har blödningarna satt igång när jag vaknar och jag kanske lyckas sova mig igenom de värsta värkarna. Klockan gick väldigt långsamt, slumrade till en kort stund, efter tre timmar hade det inte hänt något ännu. Väntade och väntade, Tomppi kom hem från jobbet och for iväg på dagisets vårfest, 8 timmar hade gått sedan jag tog medicinen, och inget hade hänt. Efter 10 långa timmar, av väntan, började det, det kändes som en lättnad, äntligen satt det igång så jag kunde lämna det bakom mig. Men det har inte varit det lättaste att lämna det bakom sig, kommer nog leva med minnena och känslorna hela livet.

Ett problem som jag fått jobba med är, vad skall man kalla det då det i princip inte var ett missfall utan i princip en abort.. eller? Framkallat missfall? Eftersom missfallet inte satt igång av sig själv, utan det upptäcktes på ultraljudsundersökningen att det var ett "tuulimuna", och jag själv måste sätta igång det, med mediciner, så är det svårt att veta vad man skall kalla det.

Andra som känns konstigt är att veta om jag kan säga att jag var gravid eller inte. Eftersom där aldrig varit något som liknar ett foster, bara ett befruktat ägg, så är det svårt att veta vad man skall säga. Var jag gravid, eller trodde jag bara att jag var det?

Då kommer vi in på nästa funderare; eftersom det aldrig var ett foster där, utan bara en (äcklig) slemklump, har jag då rätt att sakna någon/något? Vad är det jag gråter över? En slemklump...får man sakna det?

Många har försökt hjälpa och säga "det skulle nog ha varit värre om där varit en baby som skulle ha dött" Nej, i princip inte, om den dött i ett väldigt tidigt skede, så skulle det faktiskt ha hjälpt att gå vidare. Då skulle jag ha kunnat acceptera att okej, den hade något allvarligt fel och kunde inte fortsätta utvecklas normalt. Nu, att det redan varit något fel på själva ägget, det är svårt. Är det fel på alla mina ägg? Kommer jag kunna få barn alls? Vill jag alls ha barn? Orkar jag försöka? Orkar jag hoppas och vänta igen? Borde jag bara göra det bästa jag kan av livet jag har nu och skita i att försöka få barn?

Livet jag har nu jaa.. nu börjar det tidvis kännas lättare. Direkt efter "missfallet" så klarade jag inte av annat än att fara på jobb. Jag fick panik vid tanken på att gå ut med hundarna, fara till Ladyline eller träffa folk. Jag ville bara gömma mig, ville inte se någon. Jag kunde få gråtattacker var som helst. Jag kände mig onödig, okvinnlig, oattraktiv, äcklig, dålig, tjock, ful. Okvinnlig var den värsta känslan. Nu skall nu fan en kvinna klara av att få barn!

Fast, jag vet ju egentligen att det här kan hända vem som helst, när som helst, av ingen orsak Min mosters ord har hjälpt mig mycket, hon sa "fast dehär känns tungt att gå igenom, så e de tyvärr något som dom flesta nångång måst gå igenom. Dom flesta berättar bara int om de". Och det är sant, jag har talat ganska öppet om vad jag varit med om, inte åt alla, men åt mina bekanta. Och många har då berättat att jo, de har också varit med om missfall.

Att jag pratat om det med många är kanske det som har hjälpt mej mest. Men, jag skäms över att det faktiskt har påverkat mej så mycket som det gjort. Jag har alltid vetat att de ska hända mej en gång och var fullständigt beredd på det. Men, då de påriktit hände och jag fick bekräftat att jag inte skulle få föda min efterlängtade nyårs bebbe (beräknade skulle ha varit 31.12) och jag själv måste ta medicin som framkallade missfall och jag sedan måste se hur det kom klumpar och bara rann blod. Men det värsta var värkarna den ena natten. Fy f*n vilka värkar. Och helt i onödan led jag, bara för att få ut det som jag trodde skulle bli mitt eget gullegryn. Att blöda ut det som borde blivit det bästa i mitt liv, det är förfärligt. Helt obeskrivligt. Så som jag har väntat på min egen bebis, och nu blev det inte.

Jag förstår inte. Varför jag? Varför händer inte dehär åt sådanna som ändå skall göra abort? Varför måste de hända åt en som längtat i så många år som jag, åt en som skulle avguda sitt barn?

Jag vet, livet är hårt och inte alltid rättvist.

Att se folk, glada, med sina runda magar, är ett helvete. Att se på tv hur folk blir glada över att de är gravida. Är tungt. Men, det kommer att bli bra, det kommer att lyckas och jag kommer att få mitt barn.

Hoppas jag..

(Det här inlägget har jag hållt på att skriva en tid, det kan vara roddigt och osammanhängande, men det är kanske mera skrivet för mig själv än för någon annan, och även för att andra som är med om samma sak skall veta att de inte är ensamma. Jag har många fina mänskor runt omkring mig som jag kan prata med och som lyssnar, för det är inte så viktigt vad man säger, viktigaste är att man lyssnar. STORT TACK!! till alla som stött mig och lyssnat. Hoppas det går bättre nästa gång.)