Måsten hit och måsten dit

Jag har under den senaste tiden haft en känsla av att jag inte räcker till.  Det känns som om jag under den sista halvan av förra året inte gjorde något annat än mådde dåligt och var på dåligt humör och levde i min bubbla av sorg och ilska. Nu har jag börjat fundera över vad jag missade. Jag försummade hundarna, hushållet, min släkt och vänner, mej själv och allt annat. Nu känns det som att allt väller över mig och jag känner mig stressad över allt jag borde göra och alla jag borde hinna ha kontakt med.

Jag hoppas, och vet, att de som vet vad jag gått igenom, förstår att jag inte bara orkat och klarat av att vara social och prata med folk. Men värre är det att komma över hur mycket jag försummat hundarna,. Ibland har jag inte varit på promenad med dem på flera veckor. De har nog dagligen fåt springa av sig lite i skogen bakom oss, men det räcker ju inte. Jag har inte orkat ta mig till träningar med dem, har bara tränat lite hemma. Nog har vi ju tävlat några gånger med Jane, men det är ju bara en liten stund av aktivitet.

Nu skulle jag bara borda nolla mitt huvud och radera alla måsten och börja om från början. Kan man det? Annars kommer alla måsten att ta kål på mig.

Jag har börjat med att bestämma att jag tar en månad paus från Ladyline, där är ändå så fullt med alla som gett nyårslöften om att röra på sig mera, så har jag mera tid att vara med hundarna. Har tränat hemma istället, med hantlarna som jag fick av Tomppi till julklapp. Och för länge sedan bestämde jag att jag inte städar Julis och Miras rum, för det stressade mig jätte mycket. Jag har också börjat äta bättre igen, och man märker att det har stor skillnad.

Jag har funderat på att ta kontakt med zen coachen igen för att prata med henne om alla måsten som jag känner att jag inte klarar av.  Hon kanske kunde vara till hjälp med att bygga en plan till mig.

Jag vet att många har mycket mera att göra än jag, och många fler måsten, och de klarar av det hur lätt som helst. Och jag skäms över hur lite jag åstadkommer. Men, som Tomppi alltid säger, jag måste sluta jämföra mig med andra och leva mitt eget liv så bra jag kan. Jag blir nog bättre på det hela tiden, men ibland så rasar allt över mig och jag känner mig kvävd och otillräcklig. Men man måste komma ihåg att ingen är perfekt, ingen hinner med allt. Alla har något som de grubblar över. Och jag har egentligen allt som man behöver för ett perfekt liv, bara ett eget barn som fattas, men även det kommer när det är meningen att det skall hända.

Det här inlägget är igen ett av mina flummiga inlägg, men ibland måste jag få skriva av mig.  Tvingar ju ingen att läsa ;)