Mitt missfall, min erfarenhet, mina känslor.

Jag har varit med om något av det värsta man kan vara med om, ett missfall, då jag trodde att jag var gravid i vecka 9. Det här var för ca två månader sedan, så det har gått en tid, men det känns som igår. Jag vill berätta om det, så att andra som är med om samma sak, eller varit med om samma sak, vet hur det känts för mig, och kanske kan få något stöd av min berättelse, även, om jag inte ännu kan säga att den har ett gott slut.

Jag hade bokat tid till privat gynekolog, en måndag, för att kolla att allt var okej (jag kände på mig redan från början att allt inte var som det borde vara). Hon tittade länge utan att säga något, då redan visste jag, mina aningar stämde. Allt var inte som det skulle vara. Sedan då hon sa "jag hittar inget levande foster, jag rekomenderar att du åker in till sjukhuset för att få det kollat" så reagerade jag egentligen inte så mycket på det, utan tänkte bara att "jaa, jag visste ju det, klart det skulle misslyckas". Jag åkte direkt till sjukhuset och kom in nästan genast, läkaren kom fram till samma som gynekologen, inget levande foster, och där hade aldrig ens varit ett foster, utan det var en sk. tuulimuna-graviditet. Fick också själv se på ultraskärmen att där inte fanns något, bara en klump i vätska.

Sedan då läkaren började tala om vilka allternativ de fanns för att "få bort" det så bröt jag ihop totalt. Herregud, det var sant som jag hade anat, jag kommer inte bli mamma det här året. Jag var så förtvivlad! Läkaren pratade på och jag såg hur han pratade men hörde egentligen ingenting, utan tänkte bara på att nu fan skall jag hem och ta burana, dricka alkohol och äta så mycket salmiak och mögelost som man bara kan. Jag valde att ta mediciner hemma som skulle sätta igång missfallet, men, jag måste vänta till nästa dag för att ta dem. Den dagen låg jag bara i sängen och grät och grät och kände mig som världens mest misslyckade och svagaste människa. Att först få besked om att inte vara gravid och sen ännu måsta vänta nästan ett dygn på att få sätta igång "missfallet" var ganska hemskt, jag hann tänka många tankar bl.a. "tänk om läkaren hade fel, tänk om där finns ett foster, kanske jag borde vänta" och "om jag inte tar medicinen imorgon utan först på veckoslutet så får jag ändå gå och känna mig gravid en liten tid till". Fick kämpa mycket mot mig själv och mina egna tankar.

Sen kom morgonen, då jag skulle ta medicinen, på papprena stod att det brukar ta 2-3 timmar innan blödningarna sätter igång. Jag tog medicinen och en värktablett och lade mig på soffan och kände mig som en mördare. Försökte somna, för jag tänkte att då har blödningarna satt igång när jag vaknar och jag kanske lyckas sova mig igenom de värsta värkarna. Klockan gick väldigt långsamt, slumrade till en kort stund, efter tre timmar hade det inte hänt något ännu. Väntade och väntade, Tomppi kom hem från jobbet och for iväg på dagisets vårfest, 8 timmar hade gått sedan jag tog medicinen, och inget hade hänt. Efter 10 långa timmar, av väntan, började det, det kändes som en lättnad, äntligen satt det igång så jag kunde lämna det bakom mig. Men det har inte varit det lättaste att lämna det bakom sig, kommer nog leva med minnena och känslorna hela livet.

Ett problem som jag fått jobba med är, vad skall man kalla det då det i princip inte var ett missfall utan i princip en abort.. eller? Framkallat missfall? Eftersom missfallet inte satt igång av sig själv, utan det upptäcktes på ultraljudsundersökningen att det var ett "tuulimuna", och jag själv måste sätta igång det, med mediciner, så är det svårt att veta vad man skall kalla det.

Andra som känns konstigt är att veta om jag kan säga att jag var gravid eller inte. Eftersom där aldrig varit något som liknar ett foster, bara ett befruktat ägg, så är det svårt att veta vad man skall säga. Var jag gravid, eller trodde jag bara att jag var det?

Då kommer vi in på nästa funderare; eftersom det aldrig var ett foster där, utan bara en (äcklig) slemklump, har jag då rätt att sakna någon/något? Vad är det jag gråter över? En slemklump...får man sakna det?

Många har försökt hjälpa och säga "det skulle nog ha varit värre om där varit en baby som skulle ha dött" Nej, i princip inte, om den dött i ett väldigt tidigt skede, så skulle det faktiskt ha hjälpt att gå vidare. Då skulle jag ha kunnat acceptera att okej, den hade något allvarligt fel och kunde inte fortsätta utvecklas normalt. Nu, att det redan varit något fel på själva ägget, det är svårt. Är det fel på alla mina ägg? Kommer jag kunna få barn alls? Vill jag alls ha barn? Orkar jag försöka? Orkar jag hoppas och vänta igen? Borde jag bara göra det bästa jag kan av livet jag har nu och skita i att försöka få barn?

Livet jag har nu jaa.. nu börjar det tidvis kännas lättare. Direkt efter "missfallet" så klarade jag inte av annat än att fara på jobb. Jag fick panik vid tanken på att gå ut med hundarna, fara till Ladyline eller träffa folk. Jag ville bara gömma mig, ville inte se någon. Jag kunde få gråtattacker var som helst. Jag kände mig onödig, okvinnlig, oattraktiv, äcklig, dålig, tjock, ful. Okvinnlig var den värsta känslan. Nu skall nu fan en kvinna klara av att få barn!

Fast, jag vet ju egentligen att det här kan hända vem som helst, när som helst, av ingen orsak Min mosters ord har hjälpt mig mycket, hon sa "fast dehär känns tungt att gå igenom, så e de tyvärr något som dom flesta nångång måst gå igenom. Dom flesta berättar bara int om de". Och det är sant, jag har talat ganska öppet om vad jag varit med om, inte åt alla, men åt mina bekanta. Och många har då berättat att jo, de har också varit med om missfall.

Att jag pratat om det med många är kanske det som har hjälpt mej mest. Men, jag skäms över att det faktiskt har påverkat mej så mycket som det gjort. Jag har alltid vetat att de ska hända mej en gång och var fullständigt beredd på det. Men, då de påriktit hände och jag fick bekräftat att jag inte skulle få föda min efterlängtade nyårs bebbe (beräknade skulle ha varit 31.12) och jag själv måste ta medicin som framkallade missfall och jag sedan måste se hur det kom klumpar och bara rann blod. Men det värsta var värkarna den ena natten. Fy f*n vilka värkar. Och helt i onödan led jag, bara för att få ut det som jag trodde skulle bli mitt eget gullegryn. Att blöda ut det som borde blivit det bästa i mitt liv, det är förfärligt. Helt obeskrivligt. Så som jag har väntat på min egen bebis, och nu blev det inte.

Jag förstår inte. Varför jag? Varför händer inte dehär åt sådanna som ändå skall göra abort? Varför måste de hända åt en som längtat i så många år som jag, åt en som skulle avguda sitt barn?

Jag vet, livet är hårt och inte alltid rättvist.

Att se folk, glada, med sina runda magar, är ett helvete. Att se på tv hur folk blir glada över att de är gravida. Är tungt. Men, det kommer att bli bra, det kommer att lyckas och jag kommer att få mitt barn.

Hoppas jag..

(Det här inlägget har jag hållt på att skriva en tid, det kan vara roddigt och osammanhängande, men det är kanske mera skrivet för mig själv än för någon annan, och även för att andra som är med om samma sak skall veta att de inte är ensamma. Jag har många fina mänskor runt omkring mig som jag kan prata med och som lyssnar, för det är inte så viktigt vad man säger, viktigaste är att man lyssnar. STORT TACK!! till alla som stött mig och lyssnat. Hoppas det går bättre nästa gång.)