Har igen haft en natt då tankarna snurrat kring missfallet. Varför skall det vara så orättvist att just jag råkar ut för sådant. Och varför är jag inte så stark att jag bara lämnar det bakom mig och ser framåt? Känner mig som en svag människa, det är en ny känsla, för jag har alltid sett mig som en stark människa med fötterna på jorden.
Berättade om mina tankar för en vän. Och sa att något bra har det ändå kommit ut av dehär, för jag och Tomppi har kommit varann mycket, mycket närmare och vi kan prata med varann på ett annat sätt.
Min vän menade att det är just det vad styrka är, att kunna se något positivt i allt skit.
Som tur får jag söka hem Flora idag. Så snart har jag en liten kanin som piggar upp mig och får mig att tänka på annat en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar