Inlägg nummer 100

Har inte kunnat skriva något inlägg på en vecka, för jag har funderat på vad jag skall skriva, då detta inlägg blir inlägg nummer 100. Men, har inte hittat på något bra att skriva om. Tänkte först att jag skulle fundera på vad som hänt sedan jag började blogga, men jag skrev ju just om mitt år 2014, och det skulle ju innehålla helt samma saker. Så inlägg nummer 100 (jee!) får bli ett helt vanligt inlägg.

Allright, sååå.. förra veckans lördag var vi med Nisse till Musti&Mirri på valpträff. Nisse hörde till gruppen som är under 7kg. Han satt eller låg nästan hela tiden i min famn, många tyckte han var skygg, men han låg nog bara helt lugnt där och tittade på de andra. Han vågade inte gå med ut på golvet för de andra valparna lekte ganska oförsiktigt, som ju valpar gör. Och det är ju ganska stor skillnad på en liten 1,9kgs phalene och en 7kgs bulldogg. Plus att valpar är ju ganska klumpiga, så Nisse skulle antagligen ha blivit påtrampad och sprungen på om han gått ut på golvet. Tänker nog ge feedback till Musti&Mirri att de kunde ha en grupp för under 4kgs valpar. Nisse var inte rädd, han är ju van med större hundar, men en yorkshire-terrier och en italiensk vinthund var så rädda att de bara skakade och vågade inte röra på sig och ägaren tycktes inte bry sig. Undrar om de hundarna fick mycket ut av att vara där..

Efter valpträffen åkte vi till Hertsby, först och träffa en 8 veckors corgivalp och 4st 4 veckors Australianpaimenkoira valpar och sedan till Turbo och co. Efter det skulle vi ännu en sväng till Ronda. Där slocknade Nisse på golvet, han hade ju varit på resande fot i 6 timmar så inte konstigt att han var lite trött.

Annars gick veckan lugnt, träffade min kusin från Åland och så var Sophie till oss på söndagen.
Jaa just det, så togs det ju blodprov av Laku också, för jag tycker att han har varit trött och druckit lite mera under en tid. Blodproven visade ingenting extra, skönt! Kanske han bara verkar vara så lugn då Nisse och Jane far runt som två små yra höns.

Påtal om höns, så har jag funderat på att till våren skaffa några. Men, då måste jag få någon som bygger en bur till mig.

Besök hos moster

Jag var med Nisse hos min moster på lördagen. Nisse lekte med deras labrador Tilda. Även om labradorer är lite klumpiga av sig, så gick det bra. Nisse är van att akta sig då stora hundar blir ivriga.

Jag ser inte min moster allt för ofta, så hon och jag har inte hunnit prata om mitt missfall och tiden efter. Så nu delade hon med sig av sina tankar kring det, hon är en före detta rådgivningstant så hon har erfarenhet av sådant. Hon sa bl.a. att jag absolut inte får tro att det är mitt fel att jag inte blivit gravid igen. Hon menade att bara för att Tomppi har två barn från förut, så behöver det inte betyda att inte hans "simmare" kan ha blivit slöare. Hon funderade över hans jobb och hur mycket kemikalier han får på huden och andas in varje dag. Sedan började hon räkna ut när jag har ägglossning och gav två dagar då vi skall försöka få till det. Hon sa att om hon nu har funderat ut det åt mej, så har jag en sak mindre att tänka på och stressa över.

Veckans 3 positiva

1. Har äntligen fått alla mina tänder fixade.
2. Har bytt försäkringsbolag, så nu är min bil försäkring nästan hälften billigare.

Oj vad svårt att komma på positiva saker nu då allt inte längre känns tugnt och svart. För nu känns nästan allt positivt. Så, det får räcka med 2 saker den här veckan.

Måsten hit och måsten dit

Jag har under den senaste tiden haft en känsla av att jag inte räcker till.  Det känns som om jag under den sista halvan av förra året inte gjorde något annat än mådde dåligt och var på dåligt humör och levde i min bubbla av sorg och ilska. Nu har jag börjat fundera över vad jag missade. Jag försummade hundarna, hushållet, min släkt och vänner, mej själv och allt annat. Nu känns det som att allt väller över mig och jag känner mig stressad över allt jag borde göra och alla jag borde hinna ha kontakt med.

Jag hoppas, och vet, att de som vet vad jag gått igenom, förstår att jag inte bara orkat och klarat av att vara social och prata med folk. Men värre är det att komma över hur mycket jag försummat hundarna,. Ibland har jag inte varit på promenad med dem på flera veckor. De har nog dagligen fåt springa av sig lite i skogen bakom oss, men det räcker ju inte. Jag har inte orkat ta mig till träningar med dem, har bara tränat lite hemma. Nog har vi ju tävlat några gånger med Jane, men det är ju bara en liten stund av aktivitet.

Nu skulle jag bara borda nolla mitt huvud och radera alla måsten och börja om från början. Kan man det? Annars kommer alla måsten att ta kål på mig.

Jag har börjat med att bestämma att jag tar en månad paus från Ladyline, där är ändå så fullt med alla som gett nyårslöften om att röra på sig mera, så har jag mera tid att vara med hundarna. Har tränat hemma istället, med hantlarna som jag fick av Tomppi till julklapp. Och för länge sedan bestämde jag att jag inte städar Julis och Miras rum, för det stressade mig jätte mycket. Jag har också börjat äta bättre igen, och man märker att det har stor skillnad.

Jag har funderat på att ta kontakt med zen coachen igen för att prata med henne om alla måsten som jag känner att jag inte klarar av.  Hon kanske kunde vara till hjälp med att bygga en plan till mig.

Jag vet att många har mycket mera att göra än jag, och många fler måsten, och de klarar av det hur lätt som helst. Och jag skäms över hur lite jag åstadkommer. Men, som Tomppi alltid säger, jag måste sluta jämföra mig med andra och leva mitt eget liv så bra jag kan. Jag blir nog bättre på det hela tiden, men ibland så rasar allt över mig och jag känner mig kvävd och otillräcklig. Men man måste komma ihåg att ingen är perfekt, ingen hinner med allt. Alla har något som de grubblar över. Och jag har egentligen allt som man behöver för ett perfekt liv, bara ett eget barn som fattas, men även det kommer när det är meningen att det skall hända.

Det här inlägget är igen ett av mina flummiga inlägg, men ibland måste jag få skriva av mig.  Tvingar ju ingen att läsa ;)

Nisses hårda liv

På tisdagen då vi skulle gå och sova, hade Nisse ett stort problem. Han kunde inte gå i sin säng, för den var upptagen. Pottu the cat låg och mös i den. Stackars Nisse fick gå och lägga sig på annat ställe.

På onsdagen blev Nisse utsatt för en annan liten flicka. Grannens flicka tycker så mycket om Nisse. De har en Papillon som är halvt år äldre än Nisse. Hon råkade vara i Tomppis garage då hennes pappa var där och fixade på sin bil, så vi gick dit en stund med Nisse. Hon lekte med honom och tränade sitt. Nisse är nog så snäll med barn, de får göra vad som helst med honom. Hon ville att Nisse skulle komma till dom och hälsa på någongång och funderade över om Nisse och hennes hund kanske är småkusiner.

Vattenlöpning och tandläkare

Efter en tids uppehåll pga av kennelhosta, så var vi med Laku igen på måndagen på vattenlöpning. Där råkade jag nämna att jag väntar på att få en Back on Track-mantel av min ena arbetskompis, hennes hund är 14år gammal. Då kom det fram att Tiina, hon som vi går hos, har varit återförsäljare av Back on Track-mantlar, och hon råkade ha en kvar i hyllan, och den passade perfekt på Laku. Laku har nu fått ha på den några timmar varje dag, för att kroppen skall vänja sig. Och han verkar inte ha några problem med den.

Efter Lakus vattenlöpning var det dags för mig att åka till tandläkaren. Som vanligt var jag så nervös i väntrummet att jag tänkte spy, men då jag äntligen låg där i stolen så var det inte så farligt. Han sa att om han hinner så skulle han lappa alla 3 hål som jag hade kvar, men han började med det största och svåraste. Då han skulle lappa det så sa han att det blir nog svårt att få lappningen dit, men han skulle försöka sitt bästa. Om det inte lyckades så skulle han dra ut tanden. Hjälp! Nåååå...han fick den lappad efter många om och men. Och vi hann också med de 2 andra hålen. Så nu är min mun fixad för en tid frammåt. Skönt att ha det undan!

Veckoslutet

På lördagen tog jag en morgonpromenad med hundarna till min lillasyster i Illby. Laku verkade lite stel i början så funderade en stund på att föra hem honom tillbaka, men sedan började de gå bättre så han fick gå hela vägen. Laku har verkat trött på senaste tiden. Jag vet inte om jag tittar mer noggrant på honom och analyserar allt han gör, nu då jag vet hur sjukt han har, eller om han påriktigt är tröttare. Funderade på att ta med honom till jobbet för att kolla blodprov. Men kanske jag nu följer med en tid istället för att genast bli hysterisk.

Senare på lördag eftermiddagen åkte vi med Nisse till Emsalö och träffade Anna, Anders och deras hund Svante. Nisse och Svante blev snabbt vänner och sprang efter varandra på gården.

Efter det åkte vi ännu till Sophie en sväng. Då Sophie försökte hoppa i sin säng, och jag sa att man inte får hoppa i sängen, konstaterade hon att "i hoplop får man hoppa" Smart flicka! Märks att vi är släkt.

På lördag-söndag natten hade det snöat ganska mycket och det fortsatte ännu på söndagen. Men vi vågade oss ändå till IKEA. Där var inte alls så fullt med folk som det brukar vara på söndagar, folk vågade sig tydligen inte ut i snöovädret. Vi köpte två klädskåp och ett skrivbord. På kvällen började vi riva ner de gamla skåpen i Miras rum.

Veckans 3 positiva

1. Slut på alla lediga dagar och tillbaka till vardagen och alla vanliga rutiner.
2. Träffade Anna på lördagen. Även om det inte blev en lång träff, men träff som träff. Nisse hade också roligt med Svante :)
3. Vi bokade kryssning till februari. Även om både flickorna och Tomppis pappa kommer med, så är det ju ändå något att se fram emot.

TGIF

Äntligen fredag! 
Tomppi och Juli städar Julis rum (Juli och Mira har nu för tiden egna rum, sen igår) De kastar bort gamla och söndriga leksaker och ordnar allt.
Jag och Nisse är i köket och tittar på Hauskat Kotivideot och leker.
Har inga stora planer för helgen, skall imorgon träffa Anna men inget annat inplanerat. Skall på måndagen till tandläkaren, så hoppas dehär två dagarna inte går allt för snabbt ;)

Nisses 16 veckor

Idag blir Nisse 16 veckor. Tog bilden själv genom att använda timern på telefonens kamera så är kanske inte världens bästa men den får duga.

Trettondagen

Trettondagen började med en långpromenad med hundarna, inte Nisse, i minus 14 grader. Lite kallt om kinderna blev det, men skönt var det ändå.

På trettondagen flög även julgranen ut, eller rättare sagt så flög den till kaninerna. Tomppi tyckte det var lättast att först knipa av grenarna med en häcksax och kasta grenarna i en sopsäck. Han menade att det barrade mindre då.

Hur söt kan man vara?

På eftermiddagen åkte vi alla iväg till Sibbo för att fira min fafa som blev 80år. Man skulle aldrig tro att han fyller 80år, han håller på som han alltid har gjort. Men vad är bättre än det? Man kan ju bara hoppas att man själv också orkar hålla igång och vara aktiv när man är 80 år.

Back 2 reality

Äntligen (?) är vardagen tillbaka och man får börja leva som normalt igen. Skall bli skönt att komma tillbaka in i det vanliga veckomönstret.

Jag har börjat med en 30-dagars magmuskelövning, laddade ner en app till telefonen som heter "30 day challenge". Första dagen skulle man göra 15 sit ups, 5 crunches, 5 benlyft och 10 sekunder plankan. 30 dagar senare skall man klara av 125 sit ups, 200 crunches, 65 benlyft och 120 sekunder plankan. Det skall jag väl nog klara av!

Tomppi beställde från tv shop Cerafit stekpannor, körde in dem med att steka ägg och bacon. Märkte nog ingen märkbar skillnad mot vanliga pannor, men antagligen är det ju inte så stor skillnad i hurudan panna man steker ägg och bacon.

Veckans 3 positiva

1. Var bara 3 dagar jobb för min del,  fick ha nyårsafton ledig.
2. Flippade inte på nyårsafton, som jag för en tid sedan trodde jag skulle göra.
3. Har mått psykiskt mycket bättre än på en lång tid och hoppas det håller i sig.

Mitt år 2014

År 2014 har varit det tyngsta i mitt liv. I januari bestämde vi oss för att försöka skaffa en baby, efter 3e försökte uteblev min mens och jag fick positivt resultat på graviditets-testet. Fy fan vad jag var lycklig, men trött, sov massor och kunde bara tänka på att sova. Hann tillome med ett första besök på rådgivningen, den beräknade dagen skulle vara 31.12. Åååh en nyårsbaby!

Jag anade hela tiden att något inte var som det skulle, det var en känsla som jag hade från början. I vecka 9 gick jag på ultra för att se om allt var som det skulle eller om min känsla i magen stämde. Och jo, jag hade rätt, det fanns inget levande foster i magen. Graviditeten avbröts med mediciner. Efter det bröt helvetet ut i mitt huvud. Hela sommaren och hösten led jag av panikattaker, häftiga humörsvängar, grät många gånger i veckan, kände att jag inte dög till något och ville inte göra något annat än ligga i soffan och titta på serier. Jag orkade inte träffa människor och de jag träffade fick bara höra om mitt "barn" som jag inte skulle få och hur dåligt jag mådde, så kände att jag inte orkade träffa folk för tyckte inte de behövde höra om mina problem.

På sommaren åkte jag för första gången över till Tallin, så nu har man sett det. Vi åkte även på en liten minisemester till Åland några dagar. I slutet av sommaren gick jag på två bröllop. Mådde illa av alla gravida magar där.

I september började jag tävla med Jane i rally-toko, det gick bra för oss och det fick mig att tänka på annat. Jag gick även till en zen-coach som fick mig att acceptera min sorg och gav mig medel för att gå vidare. Jag orkade även börja träna mera igen på LadyLine och det hjälpte mig säkert också upp ur det djupa mörkret.

I oktober hade jag en vecka vintersemester. Jag ägnade hela veckan åt mig själv, gick bl.a. på fotvård och färgade ögonfransarna och -brynen. I slutet av veckan åkte vi med Tomppi en natt till Flamingo och besökte spaet där. Det var verkligen vad vi behövde, för en gångs skull fick vi ägna oss åt bara varandra, inga hundar eller barn eller bilar att laga.

I slutet av november kom Nisse, vår lilla phalene, hem. Efter det har jag mått mycket bättre, även om jag de två första veckorna var så trött att jag därför var på dåligt humör.

Det är skönt att kunna lämna år 2014 bakom sig och gå frammåt mot ljusare tider. Men om man måste hitta något positivt från det föregånde året så kan man väl säga det att jag har kommit mycket närmare endel människor pga av min kris och mitt och Tomppis förhållande har tagit sig till en helt ny nivå.

Jag och solstrålen i mitt liv, min systerdotter.

Nyårsafton

Började kvällen med att titta på filmen 300 och äta chips med dipp, med Nisse.
Kring kl.18 kom Jesse och då badade vi tunna. 

Senare på kvällen/natten kom också några andra grannar. Nisse tyckte att det var mycket ljud i köket då alla satt runt köksbordet och pratade högljutt, så han gick och sova i en korg med handskar och mössor.

Kvällen slutade för oss lite före kl.00, då några bestämde sig för att åka till stan och andra gick hem. (Våra grannar är alltså inte så hemskt unga mera) Tomppi somnade genast men jag själv låg nog vaken en stund och lyssnade på raketerna vid 12-slaget.

Lite över 12 hörde jag hur någon öppnade den ena ytterdörren (vi har två ytterdörrar, den första är inte låst). Jag tänkte att det var någon som glömt något, men orkade inte stiga opp och kolla utan tänkte att de ringer nog till Tomppi om det är panik. Sedan gick den iväg och 5 minuter senare kom någon in igen. Vågade inte gå och titta utan öppnade bara gardinen lite på glänt så att jag kunde titta ut genom en glugg och se vem det var. Jag såg en gubbe med röda byxor och vit rock stå framför vår andra ytterdörr och gunga fram och tillbaka. Kände inte igen honom, försökte väcka Tomppi men han trodde inte mig. Och bra vakthundar har vi, Nisse skällde några gånger, de andra var helt tysta. Efter ca 5 minuter gick gubben iväg och kom inte tillbaka.

Nästa dag tittade vi på övervakningskameran och såg att det antagligen var en av våra grannar som bara varit hos oss en snabb sväng tidigare på kvällen. Han tänkte väl att vi skulle festa hela natten.