Städa efter andras barn...

Mycket får man stå ut med som plastmamma. Konstiga ex, exets nya partner(s), mindre trevliga kommentarer från barnen. Huset är fullt av exets gamla saker och papper som hon inte brytt sig om att ta med då hon flyttade. Barnen är vana med sådanna rutiner och regler som man själv skulle göra annorlunda med sina egna barn. I mitt fall kanske det mera är bristen på regler och rutiner som jag irriterar mig på. Men jag är bara plastmamma, jag har inget att säga till om egentligen. Jag får inte uppfostra som jag vill, säger jag något så kommer kommentaren "då mamma bodde här så lät hon oss göra det här, varför säger du att vi inte får?" eller "du är inte min förälder, du har inget att säga till om"

Visst, jag visste nog vad jag gav mig in på. Jag visste om att det inte skulle bli lätt. Men, efter mitt missfall så har allt blivit så mycket tyngre. Kommentaren "du är inte vår mamma" skär i hjärtat, nej jag är för fan ingens mamma, hur mycket jag än skulle önska det. Att laga mat åt andras barn och försöka leka att man är glad då den yngsta flickan är stolt över att hon äntligen tappat sin tand som varit lös en längre tid, det är ingen lätt sak. Helst skulle man bara vilja lägga sig ner i fosterställning på golvet och gråta. Men, på något sätt så tar man sig igenom dagen och gråter kanske en stund då de andra gått och sova istället.

Usch, vad jag känner mig hemsk då jag inte längre klarar av att baka med flickorna, eller åka någonstans med bara dem. Ibland kunde vi göra saker bara jag och de, eller så tog jag en av dem med och shoppade eller något annat. Nu kan jag inte mera, mitt huvud klarar inte av det. Jag bara önskar att den gamla, plastmamma Lotte skall komma tillbaka en morgon och orka göra saker med dem. Jag vet ju att det inte är barnens fel, de har inte gjort något.

Men det aldra värsta är då man har städat på veckoslutet, kommer hem efter kvällsturen på måndagen då barnen kommit från dagis, och huset ser ut som ett bombnedslag. Då vill man skrika, men det kan man ju inte, man får ju inte skrika så barnen ser vilket nervvrak man är. Man måste bita ihop och räkna till 10 och börja städa, Ibland orkar jag inte städa och då får jag äta min omelett på ett soffbord som ser ut som om man aldrig städat det.

Deras lekrum har jag inte heller orkat ta itu med på länge och det syns. Nog för att då man städar det ser det ju likadant ut igen efter 2 minuter, men barn i allmähet gör väl så.

Missförstå mig inte med det här inlägget, jag vet att barn är barn och barn städar inte efter sig. Speciellt om ingen lärt dem det. Men måste bara lätta på mitt hjärta om hur tungt det ibland är med roddande barn som inte är ens egna.