Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen..

Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen för mitt första barn att födas. Sedan dagen då jag tog mediciner som satt igång mitt missfall, så har det inte gått en dag då jag inte gått igenom halvtimmen på sjukhuset, då jag fick reda på att det inte fanns ett levande foster i min mage. Jag kommer precis ihåg hur besvikelsen kom, hur jag med våld försökte hålla tillbaka tårarna tills barnmorskan sa att det är okej att gråta. Jag kommer ihåg hur misslyckad jag kände mig och hur hemskt det var att ta medicin för att sätta igång ett missfall.

Men, jag kommer också ihåg att hoppet var större då. Jag tänkte att det inte var så farligt, det var ju lätt att bli gravid första gången, det kan väl inte vara så svårt att bli igen. Med tiden, då jag inte blivit gravid igen, har hoppet sakta försvunnit. Nu har jag slutat hoppas och vänta, vi har slutat försöka pricka in ägglossningen. Ännu önskar jag såklart att det skall bli en baby snart, men jag har helt enkelt släppt hoppet och slutat stressa och grips nästan lite av panik när jag inte har sten koll på hur många timmar det är tills min mens borde börja. Vet nästan inte ens mera vilken dag jag borde vänta på den. Och det är på ett sätt skönt. Det värsta är att hoppas och bli besviken om och om igen. Men det är först den senaste månaden jag har börjat ta det lugnt, före det var det ett helvete och jag tänkte inte på annat än ägglossning och graviditets tecken.

Min kropp har spelat många spratt med mig under de senaste månaderna, ena månaden var min mens försenad med 5 dagar (min mens är aldrig försenad) och en annan så hade jag värk i ena äggstocken från min ägglossning till mens och fick även konstigt illamående just innan min mens började.

Efter mitt missfall har tre nära släktingar blivit gravida. Grät varje gång då jag fick höra om en ny igen och hade väldiga humörsvängar en tid efter, eftersom jag tyckte det var så orättvist, det borde ju ha varit min tur före de andra. Men nu har jag accepterat det, jag kan ännu inte lova att jag kommer kunna umgås med dem när de har stora magar, eller med deras nyfödda. Men, jag får ta det som det kommer och lyssna på mig själv och göra det som jag klarar av.

Tomppi har inte förstått att man kan vara ledsen och gråta, för något som aldrig ens varit ett barn, så länge som jag varit ledsen. Han tycker att man borde komma över det snabbare. Och det är väl klart att en man kan ha svårt att förstå, speciellt en som redan har barn från förut. Min graviditet betydde ju inte nära på lika mycket för honom som det gjorde för mig.

Imorgon, istället för att gråta, som jag trodde jag skulle göra, skall jag ta ett glas skumppa och skåla och hoppas att det nya året blir bättre än det här varit. Det här året har varit det tyngsta i mitt liv.