Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen..

Imorgon skulle det ha varit beräknade dagen för mitt första barn att födas. Sedan dagen då jag tog mediciner som satt igång mitt missfall, så har det inte gått en dag då jag inte gått igenom halvtimmen på sjukhuset, då jag fick reda på att det inte fanns ett levande foster i min mage. Jag kommer precis ihåg hur besvikelsen kom, hur jag med våld försökte hålla tillbaka tårarna tills barnmorskan sa att det är okej att gråta. Jag kommer ihåg hur misslyckad jag kände mig och hur hemskt det var att ta medicin för att sätta igång ett missfall.

Men, jag kommer också ihåg att hoppet var större då. Jag tänkte att det inte var så farligt, det var ju lätt att bli gravid första gången, det kan väl inte vara så svårt att bli igen. Med tiden, då jag inte blivit gravid igen, har hoppet sakta försvunnit. Nu har jag slutat hoppas och vänta, vi har slutat försöka pricka in ägglossningen. Ännu önskar jag såklart att det skall bli en baby snart, men jag har helt enkelt släppt hoppet och slutat stressa och grips nästan lite av panik när jag inte har sten koll på hur många timmar det är tills min mens borde börja. Vet nästan inte ens mera vilken dag jag borde vänta på den. Och det är på ett sätt skönt. Det värsta är att hoppas och bli besviken om och om igen. Men det är först den senaste månaden jag har börjat ta det lugnt, före det var det ett helvete och jag tänkte inte på annat än ägglossning och graviditets tecken.

Min kropp har spelat många spratt med mig under de senaste månaderna, ena månaden var min mens försenad med 5 dagar (min mens är aldrig försenad) och en annan så hade jag värk i ena äggstocken från min ägglossning till mens och fick även konstigt illamående just innan min mens började.

Efter mitt missfall har tre nära släktingar blivit gravida. Grät varje gång då jag fick höra om en ny igen och hade väldiga humörsvängar en tid efter, eftersom jag tyckte det var så orättvist, det borde ju ha varit min tur före de andra. Men nu har jag accepterat det, jag kan ännu inte lova att jag kommer kunna umgås med dem när de har stora magar, eller med deras nyfödda. Men, jag får ta det som det kommer och lyssna på mig själv och göra det som jag klarar av.

Tomppi har inte förstått att man kan vara ledsen och gråta, för något som aldrig ens varit ett barn, så länge som jag varit ledsen. Han tycker att man borde komma över det snabbare. Och det är väl klart att en man kan ha svårt att förstå, speciellt en som redan har barn från förut. Min graviditet betydde ju inte nära på lika mycket för honom som det gjorde för mig.

Imorgon, istället för att gråta, som jag trodde jag skulle göra, skall jag ta ett glas skumppa och skåla och hoppas att det nya året blir bättre än det här varit. Det här året har varit det tyngsta i mitt liv.

Om jag hittat en så finns det så många flera

Jag har hittat en som varit med om ett missfall, som jag känner att går igenom samma tankar som jag. Skönt att läsa att det finns andra som inte kommer över en sådan sak hur som helst och genast blir gravid igen, för finns det en till så måste det finnas flera.

Här är en länk till ett av hennes inlägg om någon vill läsa.

om ett illa illamående http://www.viffslan.com/?p=1195

Nisse 14 veckor

Tänkte nästan glömma att lägga in bild på Nisse 14 veckor gammal. Han blev 14 veckor på fredagen. Samma dag som Folke fyllde 2 år och min mamma 54år (eller 53..)

Veckans 3 positiva

1. Har haft tid att vara med hundarna och med mig själv.

2. Har fått vara med Sophie mycket den här veckan.

3. Gjorde för första gången köttbullar på hjortkött. De blev faktisk helt okej.

Julledigheten

Nu börjar julledigheten lida mot sitt slut och jag måste jobba två dagar igen och vi får äntligen en vecka utan flickorna.

Under ledigheten har vi med Tomppi pusslat ett 1000 bitars pussel. Eller jag pusslade tigern och han nästan allt annat. Jag hann även åka en sväng till Sibbo på fredagen och umgås med mamma och Ronda. Sophie var också där. Men annars har jag nog mest tagit det lugnt och varit ute med hundarna och njutit av det perfekta vintervädret.

God Jul

God Jul till er alla!

Min julfiilis har inte infunnit sig ännu. Tror inte den kommer i år heller, då julen i år firas med blandade känslor. Jag är den enda ikväll som inte är gravid, av oss som kan föröka oss, fast jag borde ha legat på bb eller haft största magen av alla. Nå, man skall inte fundera på vad som kunde vara, man skall njuta av vad som är. Soffi kommer ju iallafall att vara där :)

Vi var just på morgongröt till Brita-famo och nu skall det bli promenad med hundarna.

Nisse 13 veckor

Nisse blev 13 veckor gammal på fredagen.

Den här veckan har han börjat sova hela natten utan att pipa och väcka oss andra.

Han kan ganska bra sitta på kommando redan och så har vi börjat öva på att komma till sidan.

Veckans 3 positiva

Veckans 3 positiva

1. Tomppi har gjort mycket för mig den här veckan, och varit förstående då mina nerver inte alltid varit så långa efter en lång och tung arbetsdag/vecka. (Jobbade extra för att få börja julledigheten lite tidigare)
2. Jane blev 4e på rally-toko tävling i Lojo. Nu är det bara på att hoppas att vi snart rymms med i en riktig tävling och att vi då blir godkända och får byta klass.
3. Soffi, solstrålen i mitt liv, kom till oss på söndagen.

Vad som hänt under föregående vecka

Förra veckan utan flickorna slutade bra. Tomppi både tvättade och tankade min bil, sedan köpte han en tv åt mig till köket så jag kan se på tv även de veckorna då vi har flickorna. (De brukar ta över tvn de veckorna de är hos oss och jag hinner aldrig se på något som jag vill)

På onsdagsmorgonen då jag åkte till jobbet så kraxade Laku och det lät som om han hade något som irriterade i halsen, jag tänkte att där kanske var ett hårstrå som irriterade. Men kraxandet fortsatt då jag kom hem på kvällen, så han hade tydligen dragit hem kennelhosta då vi var hos ortopeden i Apex. Men kraxandet slutade för Lakus del på torsdagen, så det var inte allt för allvarligt för hans del. Nu är det bara att hålla tummar och tår att inte Nisse och Jane drabbas.

Resten av veckan gick i jobbets tecken, hann inte göra annat än jobba och sova och på jobbet hann man just och just ens äta. Alla ville sköta sina djur före jul-ledigheten och det verkade som om julstressen frätit på folks hjärnor för alla kom med konstiga frågor. Skickade på fredag meddelande till Tomppi "I need a drink.. eller egentligen karkki, choko, chips, glass limu, då jag kommer hem." Och då jag kom hem så hade de varit till butiken och köpt vanilj wienerbröd, karkki, glass och glögg till mig. Tydligen har julstressen frätit på hans hjärna på ett bra sätt, för han brukar nog inte vara så här mycket snäll på ett tag. Men man skall väl njuta så länge det varar.

Lördagen hann jag äntligen ta en lång promenad med Laku och Jane medan Nisse sov dagssömn.

Senare på lördagen tog jag ett snabbt pass på gymmet, jag var där helt ensam så prövade på hur mycket jag orkar lyfta i bänkpress. Där var färdigt 25kg på stången, det var tydligen för mycket, fick inte stången upplyft tillbaka, så måste på något sätt rulla den över magen och ställa mig upp och lägga den tillbaka. Tur som fan var jag ensam där, skulle ha varit väldigt pinsamt annars. 20kg gick lätt att lyfta, men skall nog försöka träna så att jag lyckas med 25kg, för de var ändå ganska nära att lyckas.

Efter gymmet åkte jag till Dollan för att prata om allt möjligt och titta på filmen "Maleficent". Jag visste inte att den handlar om den elaka fen från Törnrosa, den var nog riktigt sevärd.

Söndagen åkte vi med Jane till Lojo för att tävla på en inofficiell tävling i Rally-toko. Har inte hunnit träna så mycket under senaste tiden, Nisse har förståss tagit ganska stor del av min fritid, så nu var det skönt att få åka på tumanhand med Jane. Hon njöt säkert av att få all min uppmärksamhet. I början av banan var det lite spännande då det va ny hall med nya lukter, men efter några skyltar lyckades hon samla ihop sig själv och gick hur fint som helst. Vi lyckades samla ihop 89 poäng och kom på 4e plats och på utlåtande stod som kommentar att Jane var glad och viftade på svansen under banan :) Det var nog det bästa av allt!
Hade anmält Laku också, men han fick stanna hemma pga kennelhostan. Synd att han inte kunde åka med, han skulle säkert ha vunnit, för banan var inte svår.

På söndagskvällen tänkte jag att man borde försöka träna mera hemma med vad man har. Tomppi tyckte jag var komisk som låg på köksgolvet och lyfte hundarnas 15kgs matsäck med Nisse som personal trainer.

Men, bästa överraskningen på söndagen var att sötaste Soffi kom på besök, helt utan förvarning. Hon tyckte flickornas rum var roddigt, så hon började städa. 

Jag har även börjat försöka mig på att sticka ett par benvärmare.. får se vad det blir till.

Kyckling gryta

Måste berätta om något alldeles otroligt gott som jag slängde ihop förra veckan. Det var en lite av "man tager vad man haver"-maträtt.

Jag satt ugnen på 200 grader, tog en ungform och lade i kyckling filéer. Kryddade filéerna och lade i paprika och broccoli i formen. Ovanpå det satt jag bacon och hällde på matlagnings grädde. Sedan in i ugnen. Lätt som en plätt!

Nisse hälsade på Ronda

På fredagen var vi med Nisse och hälsade på Ronda. Ronda tycker inte om andra hundar, men små hanar går bra.
Roligt att Ronda får träffa andra hundar efter att Rosa gick bort.

Veckans 3 positiva

Efter den mindre trevliga början av veckan så fortsatte resten av veckan helt okej.

1.  Nisse har bara kissat och kakkat inne på natten. Han är så duktig!
2.  Var och hälsade på Ronda på fredagen, Anna på lördagen och Soffan på fredagen.
3. Hade trevligt sällskap i bilen till Anna oxh fick prata av mig lite.

Nisse 12 veckor

Idag blir Nisse 12 veckor gammal och vi passade på att ta en stå-bild av honom. Visst är han snygg? :)

Positiva kommentarer om bloggen

Fick idag höra av en att hon både skrattat och gråtit då hon läst mina inlägg. Hade ingen aning att mina skrivelser kunde väcka så starka känslor. Blev mycket rörd, men samtidigt fick jag lite prestationspress och känner att jag nog på senaste tid inte presterat lite bra inlägg som tidigare. Men det är väl som livet är, ibland spännade och ibland tråkigt.

Tack E!

Städa efter andras barn...

Mycket får man stå ut med som plastmamma. Konstiga ex, exets nya partner(s), mindre trevliga kommentarer från barnen. Huset är fullt av exets gamla saker och papper som hon inte brytt sig om att ta med då hon flyttade. Barnen är vana med sådanna rutiner och regler som man själv skulle göra annorlunda med sina egna barn. I mitt fall kanske det mera är bristen på regler och rutiner som jag irriterar mig på. Men jag är bara plastmamma, jag har inget att säga till om egentligen. Jag får inte uppfostra som jag vill, säger jag något så kommer kommentaren "då mamma bodde här så lät hon oss göra det här, varför säger du att vi inte får?" eller "du är inte min förälder, du har inget att säga till om"

Visst, jag visste nog vad jag gav mig in på. Jag visste om att det inte skulle bli lätt. Men, efter mitt missfall så har allt blivit så mycket tyngre. Kommentaren "du är inte vår mamma" skär i hjärtat, nej jag är för fan ingens mamma, hur mycket jag än skulle önska det. Att laga mat åt andras barn och försöka leka att man är glad då den yngsta flickan är stolt över att hon äntligen tappat sin tand som varit lös en längre tid, det är ingen lätt sak. Helst skulle man bara vilja lägga sig ner i fosterställning på golvet och gråta. Men, på något sätt så tar man sig igenom dagen och gråter kanske en stund då de andra gått och sova istället.

Usch, vad jag känner mig hemsk då jag inte längre klarar av att baka med flickorna, eller åka någonstans med bara dem. Ibland kunde vi göra saker bara jag och de, eller så tog jag en av dem med och shoppade eller något annat. Nu kan jag inte mera, mitt huvud klarar inte av det. Jag bara önskar att den gamla, plastmamma Lotte skall komma tillbaka en morgon och orka göra saker med dem. Jag vet ju att det inte är barnens fel, de har inte gjort något.

Men det aldra värsta är då man har städat på veckoslutet, kommer hem efter kvällsturen på måndagen då barnen kommit från dagis, och huset ser ut som ett bombnedslag. Då vill man skrika, men det kan man ju inte, man får ju inte skrika så barnen ser vilket nervvrak man är. Man måste bita ihop och räkna till 10 och börja städa, Ibland orkar jag inte städa och då får jag äta min omelett på ett soffbord som ser ut som om man aldrig städat det.

Deras lekrum har jag inte heller orkat ta itu med på länge och det syns. Nog för att då man städar det ser det ju likadant ut igen efter 2 minuter, men barn i allmähet gör väl så.

Missförstå mig inte med det här inlägget, jag vet att barn är barn och barn städar inte efter sig. Speciellt om ingen lärt dem det. Men måste bara lätta på mitt hjärta om hur tungt det ibland är med roddande barn som inte är ens egna.

Lakus dom

På måndagsmorgonen åkte jag med Laku till Malm för att få honom undersökt av en av landets ledande ortopeder. Jag ville få ordentligt svar på hur sönder han är.

Först kände ortopeden noggrant igenom Laku, och sedan röntgades han från topp till tå, 12 bilder allt som allt. Sedan kom domen: lösa höfter och "luupiikkin" i höfterna, de kan man inte göra annat åt än försöka hålla vikten och bra muskelkondition, samt ge värkmedicin livet ut. Ryggen, som jag trodde var sönder, var ok. Sedan kom chocken, båda armbågarna är helt skrot. De finns arthros i dem, lösa broskbitar och annat skrot och "luupiikkin". Det borde ha opererats före han fyllde 1år, idag blir han 4år. Det borde nu också opereras, operationen kostar mellan 1200-3000€. Frågan är väl om det lönar sig att operera? Sjukt är det nu och sjukt är det även efter operationen. Men sjukt får han ju inte ha. Synd att det inte är min hund, jag kan inte bestämma om hans öde.

Någon hade skvallrat åt J om att vi var där, så fick ganska elaka och barnsliga meddelande av henne. Nå, får se vad de kommer fram till, tycker hon skulle kunna släppa Laku och skriva över den i Tomppis namn. Det är ändå vi som sköter den och betalar allt och ser på hans lidande.
Skall bli intressant att se hur det här slutar, under tiden de inte kan komma fram till något så lider hunden. 

Veckans 3 positiva

Föregående veckans 3 positiva saker:

1. Hann med en gång ordentlig träning på LadyLine, trots att Nisse tar all min extra tid :)
2. Nisse växer och mår bra. Han är så snäll och duktig.
3. Utekvällen med Dollan på lördagen var väl behövd, behövde komma bort från vardagen lite.

Utekväll

På lördagen invigde vi hemma badtunnan som Tomppi skaffat senare gjorde jag och Dollan stan osäker.

Vi började med lite skumppa och vitt vin hos Dollan och fortsatte sedan till centrum, först till Hovi och sedan till Rillo. Tänker inte gå in på detaljer, men det blev igen en kväll att minnas.

Liten uppdatering

Har inte kännt mig motiverad att göra så mycket på senaste tiden, har mest funderat på att sova. Nu efter att sovit relativt bra två nätter så skall jag försöka skriva om vad som hänt under senaste tiden.

Jane blev opererad för en vecka sen, steriliserad alltså. Allt gick bra och hon har återhämtat sig fint. Jag trodde att hon skulle sova hela kvällen efter operationen, men genast då vi kom hem så tänkte hon börja leka med Laku, så man fick vakta henne lite. Tratten får vara på ännu, iallafall på natten. Den stör Laku mera än vad den stör henne, Laku väckte mig på natten med att skälla för han vågade inte gå till vattenskålen och dricka när Jane låg i vägen med tratten.

På fredagen hade vi styrelsemöte på Rafale´s steakhouse, man fick nog inte sitta i lugn och ro för många firmor hade tydligen sina pikkujoulut. Men, jag åt världens godaste grisbiff. Vem kunde tänka sig att gris skulle vara godare än nöt? Tänkte att jag skulle välja något som jag normalt aldrig skulle betala för, och jag ångrar mig inte. Det är säkert bland det godaste jag ätit på en resturang.

Lördagen jobbade jag på mitt gamla sommarjobb, var skönt att slippa bort en stund hemifrån och tänka på annat en stund.

Har försökt få bra bilder på Nisse utomhus, men det är svårt för den lilla busen är ju aldrig stilla. Här springer han full fart ner till Britis på morgonkaffe. Efter söndagens morgonkaffe träffade vi grannens pappilon Chili som är ett halvår äldre än Nisse. De blev genast kompisar och Chilis lillmatte blev så förtjust i Nisse att hon ville att vi skulle komma till dem och leka. Efter lekstunden åkte vi till Soffan och lekte med henne. Hon tyckte Nisse var jobbig då han tog hennes assietter och bestick då hon "kokade" kaffe och coca-cola åt mig. Men de var ändå båda så snälla med varann.

Veckans 3 positiva

Jag lever nog ännu, men min tid går åt till att jobba, försöka sova och träna rumsrenhet med Nisse.
Skall snart försöka hinna och orka skriva ett inlägg om veckan som gått, men tills dess så får det räcka med 3 positiva saker från veckan.

1. Jane återhämtade sig snabbt från steriliseringen.
2. Åt världens godaste grisfilé på Rafales Steakhouse på fredagen.
3. Var med Nisse och hälsade på sötaste Soffan på söndagen. De är två likadanna busungar. Fick bara suddiga bilder av dem.