Nu är jag redo att berätta om vad som pågår

Jag har under de senaste veckorna inte haft så mycket annat i tankarna, än en sak, som jag inte velat avslöja allt för tidigt här på bloggen. Men eftersom jag skrivit ganska öppet om mina tankar och mitt missfall osv. så är det nu dags att avslöja att JAG ÄR GRAVID!!

Hjälp, vad spännande och roligt och skrämmande och otroligt!

25.4 var min mens en vecka försenad och då testade jag. Och jag kunde inte tro mina ögon då det faktiskt kom ett streck. Det väckte blandade känslor i mig, visst blev jag ju överlycklig, men också jätte rädd och orolig över att jag kanske igen måste gå igenom ett missfall.

Veckorna efter var jag väldigt trött och svag, kämpade mig igenom jobbdagarna och sov mest hela tiden. Måndagen 11.5. gick jag till privat läkare för att kontrollera på ultran om där fanns något. Och till min förvåning så var där ett hjärta som pumppade. Jag såg inget för jag grät floder. Läkaren blev så glad för min skull, har gått till henne en del efter mitt missfall. Jag själv var mest chockad och kunde inte tro mina ögon och kunde inte förstå att det faktiskt fanns något som växte i mig.

Läkaren skrev 3 veckor sjukledigt åt mig, så att jag skulle kunna ta det lugnt och inte behöva stressa med att orka på jobbet. För veckorna innan ultran hade jag inte orkat stå och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.

Mina tre sjukledighets veckor spenderades mest på soffan med Nisse och netflix. Orkade inte med så mycket. Tror det också var psykisk stress pga av att jag inte vågade tro på att allt skulle gå bra. Sista veckan kunde jag börja äta något annat än smörgåsar, men söta saker har jag först nu senaste veckan kunnat äta utan att börja må förskräckligt illa.

21.5 var jag till rådgivningen på inskrivningen, hon berättade att beräknade datumet är 25.12 (hade ju nog räknat ut det redan, och det kan ju ändra efter ultran) Så det blir spännande att se om det blir ett julbarn eller inte. Förra året hade jag ju beräknat 31.12, alltså nyårsafton.

3.6 var jag i vecka 10+5 och då tyckte rådgivnings-tanten att vi skulle försöka lyssna på hjärtat. Hon fick söka länge, men det hördes ingenting. Hon ville att jag skulle komma igen om 5 dagar. Jag var helt säker på att 5 dagar inte skulle göra någon skillnad, men oj oj, genast då hon satt ner dopplern så hörde man ett starkt hjärtljud. Och min lyckotårar sprutade igen. Jag ringde till mamma då jag kom ut därifrån och hon förstod inte vad jag sa då jag grät-skrek ut "DET HÖRDES ETT HJÄRTA!!!"

Idag är jag i vecka 13 och energin börjar så småningom återvända, iallafall behöver jag inte längre gå och sova kring kl.21 varje kväll. På måndag skall vi på ultra och titta på den lilla masken. Tomppi, som sa att han aldrig förut varit med på ultra, kommer också med. Jag sa att han måste komma ihåg att jag är mycket känsligare än hans förra sambo, och jag behöver honom där.

Det som är konstigt är att det på något sätt känns orättvist att jag är gravid, då jag vet hur många som kämpar och som har kämpat länge för samma sak. Jag vet hur illa jag skulle må av att läsa det här inlägget före jag blev gravid, så därför känns det ändå lite fel att skriva ut att det faktiskt äntligen har lyckats för oss. Men det är som det är, och nog har vi också fått kämpa.