Vecka 14+0

Idag var jag till rådgivning och på läkargranskning. Rådgivningstanten tog mitt blodtryck och gav mig nästa tid som först är efter nästa ultra i slutet av augusti.

Läkaren hade en studerande med sig, hon försökte först hitta bebbens hjärta, men hittade ingenting. Jag hann nästan bli lite orolig, men jag tänkte att hon nog inte har så stor erfarenhet. Läkaren hittade hjärtat nästan genast, så allt är fortfarande bra med den lilla.

Jag var så glad efter besöket att jag grät glädjetårar hela vägen till jobbet.

Midsommaren 2015

Midsommar aftonen firades i Liljendal med Tomppis faster (som är gift med hans morbror) och hans andra morbror med fru och några av deras bekanta. Vi satt ute och grillade och avslutade kvällen med mölkky. Har aldrig spelat mölkky förut, men eftersom jag var den enda nyktra så gick det helt okej för mig.

Min outfit för kvällen. Nog har jag ju en liten kula redan :)

Midsommardagen och söndagen efter det umgicks jag mest med Soffi.. Fick även se Tomppis brors tvillingar för första gången, de var nog så små, så små. Soffi tyckte de var jätte gulliga och pussade dem så försiktit på huvudet. Hon hjälpte mig också att sköta Flora och Folke.

Nisse 9 månader 19.6

Vår lilla Nisse blev 9 månader 19.6. Han har börjat få längre päls och man kan nästan säga att han är rumsren, men bara nästan. Ännu händer det olyckor på natten ibland men det är inte ofta.
Vikten har inte ökat sen han var ett halvt år, han väger ännu 2,2kg. Hans bror väger 3kg.

Vecka 12+3 ultra

Idag var vi på ultra undersökning. Bebben verkade må bra och allt var som det skulle vara. Var så konstigt att se ett litet kryp som sparkar och rör sig. Jag kunde inte förstå att det faktiskt är inne i min mage. Det känns så otroligt!

Nu är jag redo att berätta om vad som pågår

Jag har under de senaste veckorna inte haft så mycket annat i tankarna, än en sak, som jag inte velat avslöja allt för tidigt här på bloggen. Men eftersom jag skrivit ganska öppet om mina tankar och mitt missfall osv. så är det nu dags att avslöja att JAG ÄR GRAVID!!

Hjälp, vad spännande och roligt och skrämmande och otroligt!

25.4 var min mens en vecka försenad och då testade jag. Och jag kunde inte tro mina ögon då det faktiskt kom ett streck. Det väckte blandade känslor i mig, visst blev jag ju överlycklig, men också jätte rädd och orolig över att jag kanske igen måste gå igenom ett missfall.

Veckorna efter var jag väldigt trött och svag, kämpade mig igenom jobbdagarna och sov mest hela tiden. Måndagen 11.5. gick jag till privat läkare för att kontrollera på ultran om där fanns något. Och till min förvåning så var där ett hjärta som pumppade. Jag såg inget för jag grät floder. Läkaren blev så glad för min skull, har gått till henne en del efter mitt missfall. Jag själv var mest chockad och kunde inte tro mina ögon och kunde inte förstå att det faktiskt fanns något som växte i mig.

Läkaren skrev 3 veckor sjukledigt åt mig, så att jag skulle kunna ta det lugnt och inte behöva stressa med att orka på jobbet. För veckorna innan ultran hade jag inte orkat stå och jag kände att jag kunde svimma vilken sekund som helst.

Mina tre sjukledighets veckor spenderades mest på soffan med Nisse och netflix. Orkade inte med så mycket. Tror det också var psykisk stress pga av att jag inte vågade tro på att allt skulle gå bra. Sista veckan kunde jag börja äta något annat än smörgåsar, men söta saker har jag först nu senaste veckan kunnat äta utan att börja må förskräckligt illa.

21.5 var jag till rådgivningen på inskrivningen, hon berättade att beräknade datumet är 25.12 (hade ju nog räknat ut det redan, och det kan ju ändra efter ultran) Så det blir spännande att se om det blir ett julbarn eller inte. Förra året hade jag ju beräknat 31.12, alltså nyårsafton.

3.6 var jag i vecka 10+5 och då tyckte rådgivnings-tanten att vi skulle försöka lyssna på hjärtat. Hon fick söka länge, men det hördes ingenting. Hon ville att jag skulle komma igen om 5 dagar. Jag var helt säker på att 5 dagar inte skulle göra någon skillnad, men oj oj, genast då hon satt ner dopplern så hörde man ett starkt hjärtljud. Och min lyckotårar sprutade igen. Jag ringde till mamma då jag kom ut därifrån och hon förstod inte vad jag sa då jag grät-skrek ut "DET HÖRDES ETT HJÄRTA!!!"

Idag är jag i vecka 13 och energin börjar så småningom återvända, iallafall behöver jag inte längre gå och sova kring kl.21 varje kväll. På måndag skall vi på ultra och titta på den lilla masken. Tomppi, som sa att han aldrig förut varit med på ultra, kommer också med. Jag sa att han måste komma ihåg att jag är mycket känsligare än hans förra sambo, och jag behöver honom där.

Det som är konstigt är att det på något sätt känns orättvist att jag är gravid, då jag vet hur många som kämpar och som har kämpat länge för samma sak. Jag vet hur illa jag skulle må av att läsa det här inlägget före jag blev gravid, så därför känns det ändå lite fel att skriva ut att det faktiskt äntligen har lyckats för oss. Men det är som det är, och nog har vi också fått kämpa.