It goes on

Nu är det snart ett år sedan jag plussade och började vänta på min älskade nyårs-baby. Jag väntade så jag var alldeles galen av glädje och iver. Men så några veckor senare kom slaget i ansiktet, där var inget annat än ett befruktat ägg, som aldrig skulle bli något mera än bara ett jävla ägg och en spermie.

Det var då mitt liv ändrades. Från att ha varit en glad Lotte, som väntar med iver på att bli gravid och gläds åt att äntligen ha hittat en man, som man vill bilda familj med, blev jag Lotte som varit med om ett missfall. Jag blev Lotte som hatar alla som är gravida och inte kan umgås med barn. Jag blev en som mittiallt kunde bryta ihop totalt och inte fungera på en hel dag. För att inte tala om hur rabiat jag var då jag väntade på mensen och då den började.

Under ett år har jag jobbat med mig själv, och jag kan nu säga att jag är starkare än någonsin förr. Jag tar inte skit och jag står för hur jag är, vad jag är och vad jag vill. Min längtan efter barn finns nog ännu, men jag har lärt mig att leva med tanken att "det kommer då det kommer" För tillfället vill jag mest bara träna med mina hundar. Påriktit! Nu kan jag säga det och mena det. Inte fan har jag tid med ungar och sådant nu, vill ju komma framåt med Jane i rally-tokon.

Och fy vad det är skönt att äntligen inte varje dag känna sig dålig för att man inte lyckats producera ett barn. Jag har ju producerat två rally-toko hundar under tiden och har en valp som är väldigt lovande. 

Och skulle jag ha min baby så skulle jag ju älska hen, menar inte så. Men jag ser något positivt i att inte ha hen just nu. Och lill-Nisse skulle antagligen inte bo hos oss om det kommit en bebbe.

Positivt tänkade is the shit!