Livet ler igen

Funderade länge över rubriken till det här inlägget, men så bestämde jag mej för att skriva inlägget först och sedan fundera över rubriken.

Jag har nu 3 tävlingar inbokade med Jane och en med Laku. Så den här veckan har gått åt till att träna och träna och träna. Det är roligt att se hur det går framåt och hur Jane njuter av att träna och vara med mig. Just nu tränar vi mest på att hon skall använda bakdelen ordentligt i svängarna. Idag fick jag lite coaching av Maria, vi tränade 2 timmar utanför Musti&Mirri, i duggregn och kyla. Nu sitter jag med en kopp tee och sjuk hals, men det var det värt. Fick många tips och peppande ord. Hon tror att vi kan komma långt, själv är jag inte så säker. Vi får väl se,

På onsdagen började sista veckan på min homeopatiska kur. Har hållt på nu i litet på en månad. Jag har själv märkt stor skillnad på hur jag mår och hur jag sover. Jag vaknade upp en morgon och kände att liver ler igen, att andas känns inte längre tungt och jag kunde njuta av solen och det håller på att bli vår. Nu känner jag att jag kan njuta av nuet och se något positivt i att ännu inte blivit mamma. Nu hinner jag åka runt Finland och tävla med hundarna, nog kommer barnet sedan då min kropp är redo.

Jag har också sovit mycket bättre, både somnat bättre och sovit bättre. Förut om jag vaknade på natten så kunde jag ligga vaken i flera timmar och fundera och grubbla över allt möjligt. Nu om jag vaknar så somnar jag ganska snabbt om igen.

Bästa av allt är att Tomppi har sagt att jag har varit mycket bättre och trevligare.

På torsdagen köpte jag en blomma till mig och min homeopat. Skall se hur länge den överlever min behandling. 

Mamma Mia

På lördagen var det ÄNTLIGEN dags för Mamma Mia på Svenska Teatern. Och oj oj vad den var bra! Fast jag har sett filmen många gånger så kom jag ändå inte ihåg hur den slutar, så det blev en överraskning. Jag kan se filmer om och om igen för jag kommer inte ihåg vad som händer. 

Janes nästa tävling

Jag och Tomppi pratade idag, i bastun, om vad jag måste ändra för att klara mig igenom nästa rally-toko tävling med Jane. Vi skall på nästa tävling 11.4 till Esbo.

Vi kom fram till att jag måste vara tydlig med de kommandon jag ger och jag måste tro att det lyckas. Hat fått höra så många gånger att Jane kan nog men hon känner för stor press från mej.
Nu tänker jag upprepa varje dag för mej "Jane kan och jag kan. Vi kan allt. Vi är bäst och tillsammans klarar vi allt." Kanske om jag präntar in det i min hjärna så kanske det lyckas. Det skall lyckas. Vi skall byta klass nu. Det är vår tur nu att gå vidare till öppen klass.

Jag och Jane är så väldigt lika. Båda har dåligt självförtroende och är försiktiga och osäkra. Och det blir bara värre på tävlingar under press.
Dessutom kräver jag för mycket av mina hundar och mig själv. Jag jämför mig med sådanna som tävlar på landslagsnivå och det borde jag sluta göra.

På alla tävlingar som vi varit på så har jag sett massor med fel i min egen prestation, men tyckt att de andras varit perfekta. Ändå har vi alltid hamnat bland de bästa. Men jag är väl inte nöjd förrän det blir fulla poäng, vilket aldrig kommer att hända med Jane. Med Laku kunde det vara möjligt att få fulla poäng. Snart kan jag börja tävla med honom, bara ägarintyget kommer på posten.

Veckoslutet

Lördagen började för mig och Nisse med valpträff i Musti&Mirri, medan de andra i huset åkte till simhallen. Nisse tyckte att det var roligare att leka med mig än med de andra valparna, han hämtade leksaker till mig. Men det tycker jag bara är bra, jag har tydligen gjort något rätt.

Efter valpträffen tog jag tag i en sak som jag skjutut upp en tid, städande av kaninernas bur. Jag hade en stund två hjälpredor, men de orkade inte så länge.

På kvällen funderade jag fram och tillbaka om jag skulle tvätta Nisse före söndagens utställning eller inte. Jag bestämde mig för att tvätta honom. Han tyckte inte det var så roligt. I Lidl hittade jag en intressant yoghurt med toffee popcorn smak, det var bland det äckligaste jag smakat på. Usch! Rekomenderar inte!

Uställningen på söndagen gick bra, Nisse vann sin bror och blev bäst i rasen och fick hederspris. Inte så dålig start på hans utställningskarriär.

Då jag kom hem från Kouvola, hade Tomppi gjort något som han aldrig gjort förut, och som jag aldrig skulle kunna tänka mig att han skulle göra. Han hade köpt rosor åt mig, kvinnodagen till ära.

Jobbigt samtal på jobbet

Den här veckan fick jag ett samtal på jobbet, som jag har funderat på länge efter och som jag säkert aldrig glömmer.

Det var en äldre man som ringde. Han har en valp som är född några dagar före Nisse. Han ringde för att berätta att valpen ännu inte är rumsren och det stör honom, men okej, det kan han leva med.

Sedan berättade han att de måste åka bil varje dag, för han skall uträtta det ena och det andra. Problemet är bara att valpen mår illa i bilen och spyr. Han frågade om det finns någon medicin mot illamående, jag sa att det nog finns, men det är viktigt att valpen lär sig vara i bilen och att den har en trygg plats där. Just nu sitter den här valpen på bakbänken då de åker iväg, Så han var irriterad på att valpen spytt där och att han han nu städat bilen i över en timme. Han var också irriterad på att då de åker till stugan så tar resan nu 0,5-1 timme längre, pga av att han måste stanna och kissa med valpen.

WHAT?!

Och hemma kan han inte lämna valpen, för den förstör hans lägenhet.

Ni kan säkert tänka er att det här var en svårt samtal för mig, för jag får ju inte säga "Snälla, söta gubbe, vad hade du väntat dig? Det är ju en valp du har skaffat, den kräver mycket i början. Kanske bäst, för både dig och valpen, att du ger den tillbaka till uppfödaren om du inte orkar."
Nå, jag försökte säga att det är ju en vap, man måste lära den att åka bil och trivas i bilen, och man måste lära den att vara ensam hemma. Och rumsrenheten kommer ju med tiden, men för endel kan det ta upp till ett år. Han lyssnade inte så mycket, utan funderade mest själv över hur jobbig den är.

Samtalet slutade med att han kom fram till att det kanske är bäst att han kontaktar uppfödaren, och kanske bäst att den får ett nytt hem

Jag tror det är den bästa lösningen för både valpen och gubben. Men det sa jag ju aldrig, jag sa bara att det nog inte är en dålig ide att kontakta uppfödaren.

SUCK! Vilka människor skaffar valp och förstår inte att det kommer att kräva massor med jobb i början?

Jane 4 år

Tisdagen 3.3. blev Jane 4år. Det firade vi med agility-träning på kvällen. Tränaren gjorde en bana åt oss och sa att vi själv skall fundera hur vi skall springa banan. Som vanligt så var Jane jätte duktig men jag kan inte ännu tänka hur det är bäst att jag springer. Tränaren frågar alltid av mig varför jag tar den längsta vägen runt hindren, mitt svar är "jag vet inte" för då jag är på banan så bara springer jag och skiter i vilken väg som är längst.

Jane väntar på att få komma in i hallen och träna

Rally-toko träning i Salo

Söndagen spenderade jag med Jane i Salo. Vi var på en rally-toko skolning som hölls av Krista Karhu. Det kändes lite tungt att stiga opp tidigt på en söndagmorgon och köra hela vägen till Salo, men det var nog verkligen värt det.

Krista sa bl.a. att Jane är mycket "ohjaajaherkkä", och det är både bra och dåligt. Hon vill göra allt för mig, men blir osäker om hon gör rätt eller fel, för att jag tydligen stirrar på henne hela tiden. Så hon sa att jag måste lita på att hunden gör rätt, för hon kan nog, och så skall jag titta frammåt och inte ner på hunden. Sedan sa hon också att man måste lära hunden att det inte är så farligt om man gör fel och måste ta om en uppgift. Det skall inte vara så att hunden "skäms" och blir ännu mera osäker om man måste göra om något.

Sedan tränade vi även på att hunden skulle lägga sig ner snabbt, alltså så att den inte sitter först och sedan lägger sig, utan lägger sig direkt från stående.

Jag åker gärna på hennes skolningar igen, hennes sätt verkade passa mig och Jane bra.