Acceptera mina känslor

Den här veckan har jag jobbat med mig själv och mina känslor. Eftersom jag har varit ledig har jag haft tid att tänka och jobba med mig själv.

Sorgen är den lättaste känslan att acceptera. Klart jag får vara ledsen, men det som har varit svårt är hur länge jag får känna mig ledsen och hur länge jag kan skylla mina plötsliga humörsvängar på sorgen. Nu då jag har accepterat att jag är ledsen och att jag får vara det, så känns det som att jag inte mera behöver vara ledsen. Förut var det svart och tungt i mitt bröst, nu är det ljust och lätt. Det svarta och ledsna har fått synas och blivit accepterat och behöver inte längre ta lika stor plats.

Sedan har vi ilskan. Jag är förbannad för att jag just nu inte får gå omkring med en stor, vacker mage och känna mig bäst i världen. För det är så jag tänker att man känner sig då man är gravid så det syns. Ilskan kommer även fram då någon lägger ut magbilder eller ultraljudsbilder på facebook. Då kommer även det som jag mest har skämts över att känna, avundssjuka. Jag är så jävla avundssjuk på alla som får äran att vara gravida och föda. Men, nu har jag accepterat även den känslan. Jag behöver inte känna lycka för någon annan, jag får känna vad jag vill. Vem skulle inte vara avundssjuk i min situation?

Sorgen, ilskan och avundssjukan är de känslor som tagit över mitt liv de senaste månaderna. Men den senaste veckan har glädjen hittat tillbaka. Den riktiga glädjen är tillbaka, inte den fejkade som har försökt skuffa undan de andra känslorna och skapat konflikt i min kropp. Och det har gjort att jag klarar av vardagen bättre. Jag får inte panik av att se en gravid mage, jag blir inte längre förbannad på Tomppi om han trycker "like" om någon satt ut en mag- eller babybild på facebook. Och det är en sköns känsla att kunna leva utan att t.ex. behöva gå hem och gråta under täcket för att man såg en mage i butiken.

Jag hoppas att jag klarar av att hålla kvar glädjen, även nu då min semester är slut och vardagen börjar igen. Men, det känns som att det värsta äntligen är över och att jag äntligen kan börja ta mig frammåt igen. Det gäller bara att se något bra i varje dag och njuta av stunden.