Bröllop nr.2

Var igår på mitt andra bröllop den här sommaren. Det bröllopet kan beskrivas med ett ord; PERFEKT. Maten var suverän, stämningen på topp, man fick både skratta och gråta, stället var otroligt fint fixat och Kimi och Johanna perfekta för varandra.

Flora är hemma

Idag sökte vi hem Flora. Då vi var där bestämde vi att Flora nog behöver en kompis. Så nästa vecka söker jag hem en hane, som genast får följa med till jobbet och bli av med bollarna. Vill inte ha kaninbebisar. Nu måste jag fundera ut ett till namn.

Jag försökte mej på att bygga någon slags inhägnad åt henne. Men jag är ingen byggmästare, så det blev inte så rakt och fint. Men duger säkert bra åt några små kaniner. Fast dörren är inte ännu fastsatt. Tomppi får nog sköta det.

Det här suger

Har igen haft en natt då tankarna snurrat kring missfallet. Varför skall det vara så orättvist att just jag råkar ut för sådant. Och varför är jag inte så stark att jag bara lämnar det bakom mig och ser framåt? Känner mig som en svag människa, det är en ny känsla, för jag har alltid sett mig som en stark människa med fötterna på jorden.
Berättade om mina tankar för en vän. Och sa att något bra har det ändå kommit ut av dehär, för jag och Tomppi har kommit varann mycket, mycket närmare och vi kan prata med varann på ett annat sätt.
Min vän menade att det är just det vad styrka är, att kunna se något positivt i allt skit.

Som tur får jag söka hem Flora idag. Så snart har jag en liten kanin som piggar upp mig och får mig att tänka på annat en stund.

Photoshoot

Slutade lite tidigare idag, så tog med kameran, hundarna och Pottu med ut en sväng i skogen. Länge hann vi inte vara ute före det började komma hotfulla, mörka moln. Nu öser regnet ner. Men några foton hann jag få.

Bröllop

På lördagen blev det bröllop. Tomppis bror gifte sig. Vigseln ägde rum i Borgå domkyrka och festen i lokalen i Sannäs.

På förmiddagen fick jag ta hand om A, medan de andra fixade både sig och lokalen före bröllopet. Hon hade sovit dåligt natten innan, hon kände säkert av stressen inför bröllopet, så fick lägga henne och sova lite tidigare än hon normalt går, men lite hann vi umgås före hon somnade.

Dollan lagade mitt hår och make-up. Samtidigt fick man igen avbelasta sig lite och dela med sig av sina känslor och tankar. Känns alltid som man blir en gnutta lättare då man kommer därifrån, det är som terapi.

Det var ett fint bröllop, maten var god och bändet var bra. Stackars Tomppi fick nog höra många gånger att det är hans tur till nästa. Vi dansade ända till lite före kl.2 på natten, endel stannade ännu längre. Jag trodde inte jag skulle orka så länge, då jag inte drack, men det var så roligt så man märkte inte hur tiden flög iväg. Mina fötter höll på att ta kål på mig, men det var nog värt det, för skorna var snygga.

Nästa lördag blir det bröllop igen, men funderar nog på att lägga lite lägre klackar då, så jag klarar av att köra hem från Sibbo. Men man kan ju alltid ha bytesskor med i bilen.

Fick inte allt för många bra foton, tyvärr. Men lägger in några.

Akupunktur, röntgen och skoproblem

Laku fick följa med mig på fredagen till jobbet för att få akupunktur och för att bli röntgad från topp till tå. Veterinären kände igenom honom före akupunkturen och konstaterade samma som massören, ryggmusklena och lårmusklerna är sjuka, men även högra frambenet ömmade. Stackars Laku tyckte inte alls om att få nålarna i sig, men han låg snällt stilla och väntade att de skulle få verka. Han såg nog lite ut som en nåldyna.

Skickade bild åt Tomppi av Laku, och fick tibaka en bild av Jane som var med honom i garage. Så hon behövde inte sitta ensam hela dagen.

 Laku fick sedan lugnade för att vi skulle kunna röngta höfterna, armbågar, axlar och rygg. Allt såg bra ut, förutom att vi hittade ett fel på ryggen, han har en extra ryggkota, något som är vanligt hos schäfer och kallas lumbosacral transitional vertebra, LTV. Det kan förklara vaför ryggen och bakbenen är sjuka. I värsta fall kan det leda till att bakbenen blir förlamade, men i bästa fall så märker man ingenting. Det är bara att ta en dag i taget och följa med så det inte blir för sjukt.

Då vi kom hem var han ännu lite drogad och spenderade resten av kvällen på soffan.

Fredagkvällen gick åt till att försöka komma fram till vilka skor jag skulle ha på lördagens bröllop. Utanför Borgå domkyrka är det kullerstenar, så är inte det lättaste att gå med höga klackar, men valde ändå skorna med de högsta klackarna. Jag tänkte att bruden har säkert ändå värre skor att gå med. Det blev de paret som är andra från höger på bakre raden, de bruna.

Match show

Igår var jag med Jane på match show vid Musti&Mirri i Borgå. Då vi stod och väntade på att ringarna skulle dra igång, kom det fram en tant och hälsade på Jane, sådär ganska plötsligt och utan att fråga. Jane hoppade såklart opp på henne, tanten skuffade ner henne och sa "hälsa fint". Då sa jag till tanten "man måste inte komma fram till hundar man inte känner" Tänk om Jane skulle ha varit arg och bitit henne i ansiktet? Jane är ju världens snällaste, men hon hoppar nog om jag inte är beredd. Kommer någon fram utan att fråga om man får hälsa så får man nog skylla sig själv om hunden hoppar.

Då det var vår tur att "tävla" så var Jane lugn, som alltid på utställningar, hon sprang fint och stod snällt och visade upp sig för domaren. Hon fick rött band, alltså hon vann sitt par, men sedan slapp hon inte vidare, så vi åkte hem och badade bastu.

Skärvor = lycka ?

Söndagen spenderade jag igen med att hjälpa till på mitt gamla sommarjobb, råkade söndra ett skumppaglas. Men skärvor betyder väl lycka? Skulle gärna ta emot lite lycka, för den jävla tant röd kom också på besök på söndagen. Nå, det är bara att köra hårt om två veckor igen och hoppas på det bästa.

På söndagen firade vi även Mira som fyllde 7 år. De flesta gäster hade redan varit då jag kom hem, men som tur fanns det ändå kaka kvar. Tomppis mamma hade bakat en rosa/röd prinsesstårta. 

Igår var jag med Laku på rally-toko kurs för andra gången. Den här gången fick vi som hemläxa att träna på att hunden skall gå fot, sen sitta och sedan lägga sig ner vid sidan. Laku strejkade med liggande där, fast han nog kan det, så skämdes lite. Andra läxan var att lära hunden att komma till sidan genom att gå bakom ryggen på föraren. Nästa vecka får nog Janes löptid lov att vara slut så att hon kan komma med på kursen istället för Laku.

SG-jobb och nätshopping

Idag har jag varit och hjälpa till på mitt gamla sommarjobb några timmar. Tycker om att vara där ibland, för ingen dag är den andre lik där. Fast nässelsoppan, fiskgratängen och kinuskin alltid finns med. Idag kom två turistgrupper på samma gång, så vi fick improvisera och den mindre gruppen fick ta sitt kaffe och kaka, som piknik, på stallbacken. Regnet höll sig som tur borta just då, även om åskan bullrade hotfullt och skrämmde amerikanerna.

Tomppi är på sin brors polttare och flickorna hos famo, måste väl snart gå och fråga om de kommer hem och sova eller inte. Själv har jag spenderat kvällen med att nätshoppa saker åt min kanin, som skall kallas Flora. Det blev en matskål, vattenflaska, hus och mat. Känner mig som ett barn som väntar på julafton.

Läxorna som vi fick från rally-toko kursen har jag bara tränat på en gång med Jane. Läxan var att få hunden att komma från sidan och sitta framför och den andra var att gå runt hunden då den sitter. Att komma framför får vi ännu träna lite, men den andra kan hon ju från förut, min lilla prinsessa.

Lägger till sist in några bilder från dagens kaffebord, så mina gamla kollegor som läser min blogg kan minnas tillbaka och konstatera att allting är som förr :)

Ny familjemedlem på kommande ;)

Jag har reserverat en kaninunge, av Tomppis kusins sambo, som föder upp kaniner. Så om några veckor kommer den här sötnosen att flytta in till oss. Fick välja mellan några och den här var den som jag fastnade för.
Nu måste jag bara hitta på ett namn åt henne också.

Snart kan man börja kalla mej för crazy-animal-lady ;) (Vet inte om det skall skrivas ihop eller inte, för det är ju jag som är crazy, inte djuren)

Kanske minigris till nästa då.. hehe

Rally-toko / Rally-lydnad

På tisdagen var jag med Laku första gången på rally-toko kurs. Det gick ganska bra faktiskt, vi tränade ju mest bara på att gå fot (bl.a. runt koner i spiral) och sitta, och det kan ju Laku från förut. Men, jag for ju inte dit för att Laku skulle lära sig, utan för att jag skall lära mig vad det går ut på. Från början var det ju meningen att jag skulle gå kursen med Jane, men hon har löptid nu, så hon får vänta några veckor. Jag har redan tittat på tävlingar åt mig och Jane, i oktober blir det nog vår första, om det inte kommer något förhinder. Spännande!

För er som inte vet vad rally-toko går ut på så kan jag förklara det kort. I rally-toko går man på en bana med olika skyltar som står vad man skall göra. Det är en blandning mellan vanlig toko, agility och hunddans. Tävlingarna går inte på tid, utan man får poäng. Här är exempel på skyltar som kan komma i nybörjarklassen.

 

Banan fobin botad?

Herregud, jag åt just en banan!!

Har inte ätit banan på kanske 10 år. Har haft obehag för den frukten, av någon anledning. Men, nu idag så fick jag plötsligt sug efter banan då jag var i butiken.

Har många gånger tänkt att livet skulle vara mycket lättare om man kunde äta banan. Och nu kan jag äta det igen. Jihuu!

Prestation av djuren

Om någon som inte känner mej privat, råkar läsa min blogg, så kan det kanske vara bra med en kort presentation av vem vi är.

Tänkte börja med de viktigaste, mina djur.

Ronda, min 8år gamla schäfertik, bor hos mina föräldrar. Hon tycker inte om andra hundar, så hon fick flytta in till sitt gamla barndomshem då jag flyttade till Borgå. Försöker hälsa på henne så ofta jag hinner.

Jane, en 3 år gammal Australianshepherd tik, som är importerad från Italien. Bodde först hos Rondas uppfödare. Men jag fick henne efter att Rondas mamma Rosa, gick bort hösten 2013. Jane följde mig som en skugga genast från dag 1, hon är mycket lätt att lära nya saker, bara man tar det lugnt och försiktigt, för hon är mycket känslig.

Laku, en 3 år gammal kastrerad bordercollie hane. Följde med huset då jag flyttade in. Är i princip Tomppis ex sambos hund, men är egentligen Tomppis hund. Beror på vem du frågar. Jag har slutat fundera över deras konstiga och invecklade system över vad som är vems. Men hos oss bor han och jag tränar med honom och sköter om honom. Han är inte lika lätt att träna med som Jane, för han är tokig i leksaker och har svårt att koncentrera sig på annat. Men ibland, går det super bra!

Sist, och minst, har vi Pottu. Vår katt. Jag har aldrig egentligen varit så mycket för katter, men Pottu smälte mitt hjärta från första stunden jag såg henne.

Slutet av veckan som gått

Kaninerna som jag skall sköta i tre veckor, lever ännu och verkar må bra. Tänkte att hundarna kanske skulle skrämma dem, då de inte är vana med hundar, men det är nog tvärtom. Stackars Jane sprang iväg, och vågade inte komma nära igen, då den ena kaninen sprang runt i sin bur.

På torsdagen var Laku på massage, diagnosen blev att musklerna i korsryggen, de stora musklerna fram på låren samt stället där bröstkorgen slutar är sjuka. Man såg på Laku hur ont det gjorde men ändå ville han att massören skulle fortsätta.  Några gånger gick han iväg för att dricka,  men gick sen alltid tillbaka till henne för att fortsätta massagen. Två gånger måste vi åtminstone ännu gå dit, men tror nog det blir flera gånger för att se till att musklerna hålls i skick.

Laku väntar på massagen

Efter Lakus massage planterade jag blommor som jag tagit från jobbet. Det kom även en skön, svalkande åskskur den kvällen.

Blommorna lever ännu också, få se hur länge..

Poolen fick lite påfyllning då det regnade

På fredagen hade jag äntligen motivation att göra igenom hela mitt punttis program, de senaste två månaderna, om jag över huvud taget har klarat av att ta mig till Ladyline, så har jag inte klarat av att göra fler än 3 olika övingar, innan jag börjat fundera på hur kul det var att träna före missfallet och blivit yr och illamående och åkt hem igen. Då trodde jag ju att jag tränade för någon mer än mig själv. Men igår var jag jäkla stolt över mig själv!

Idag, lördag, gick dagen åt till att umgås med Sophie, tvätta Tomppis bil, trimma ogräs och träna "ligg" med Jane. På kvällen var vi på Wilhelm Å och äta, bara jag och Tomppi :) Det är nog min favorit resturang på sommaren. Sedan lurade jag med honom på promenad med hundarna, jag sa att vi skulle gå och titta om en granne var hemma.

Nu ligger Tomppi och Pottu, bredvid mig,  och snarkar på soffan och jag försöker titta på en film på Netflix.

Imorgon skall jag njuta av sista dagen av lugn, sedan kommer de två busfröna igen. Nästa vecka börjar även rally-toko kursen, som jag hade tänkt gå på med Jane, men måste byta till Laku då fröken bestämde sig för att få löptid såhär passligt. Men kanske jag och Laku kommer underfund med varandra under kursen, just nu så förstår vi inte alltid varandra. Bordercollie är inget för mig, för mycket energi och för snabb reaktionsförmåga. 

Mitt missfall, min erfarenhet, mina känslor.

Jag har varit med om något av det värsta man kan vara med om, ett missfall, då jag trodde att jag var gravid i vecka 9. Det här var för ca två månader sedan, så det har gått en tid, men det känns som igår. Jag vill berätta om det, så att andra som är med om samma sak, eller varit med om samma sak, vet hur det känts för mig, och kanske kan få något stöd av min berättelse, även, om jag inte ännu kan säga att den har ett gott slut.

Jag hade bokat tid till privat gynekolog, en måndag, för att kolla att allt var okej (jag kände på mig redan från början att allt inte var som det borde vara). Hon tittade länge utan att säga något, då redan visste jag, mina aningar stämde. Allt var inte som det skulle vara. Sedan då hon sa "jag hittar inget levande foster, jag rekomenderar att du åker in till sjukhuset för att få det kollat" så reagerade jag egentligen inte så mycket på det, utan tänkte bara att "jaa, jag visste ju det, klart det skulle misslyckas". Jag åkte direkt till sjukhuset och kom in nästan genast, läkaren kom fram till samma som gynekologen, inget levande foster, och där hade aldrig ens varit ett foster, utan det var en sk. tuulimuna-graviditet. Fick också själv se på ultraskärmen att där inte fanns något, bara en klump i vätska.

Sedan då läkaren började tala om vilka allternativ de fanns för att "få bort" det så bröt jag ihop totalt. Herregud, det var sant som jag hade anat, jag kommer inte bli mamma det här året. Jag var så förtvivlad! Läkaren pratade på och jag såg hur han pratade men hörde egentligen ingenting, utan tänkte bara på att nu fan skall jag hem och ta burana, dricka alkohol och äta så mycket salmiak och mögelost som man bara kan. Jag valde att ta mediciner hemma som skulle sätta igång missfallet, men, jag måste vänta till nästa dag för att ta dem. Den dagen låg jag bara i sängen och grät och grät och kände mig som världens mest misslyckade och svagaste människa. Att först få besked om att inte vara gravid och sen ännu måsta vänta nästan ett dygn på att få sätta igång "missfallet" var ganska hemskt, jag hann tänka många tankar bl.a. "tänk om läkaren hade fel, tänk om där finns ett foster, kanske jag borde vänta" och "om jag inte tar medicinen imorgon utan först på veckoslutet så får jag ändå gå och känna mig gravid en liten tid till". Fick kämpa mycket mot mig själv och mina egna tankar.

Sen kom morgonen, då jag skulle ta medicinen, på papprena stod att det brukar ta 2-3 timmar innan blödningarna sätter igång. Jag tog medicinen och en värktablett och lade mig på soffan och kände mig som en mördare. Försökte somna, för jag tänkte att då har blödningarna satt igång när jag vaknar och jag kanske lyckas sova mig igenom de värsta värkarna. Klockan gick väldigt långsamt, slumrade till en kort stund, efter tre timmar hade det inte hänt något ännu. Väntade och väntade, Tomppi kom hem från jobbet och for iväg på dagisets vårfest, 8 timmar hade gått sedan jag tog medicinen, och inget hade hänt. Efter 10 långa timmar, av väntan, började det, det kändes som en lättnad, äntligen satt det igång så jag kunde lämna det bakom mig. Men det har inte varit det lättaste att lämna det bakom sig, kommer nog leva med minnena och känslorna hela livet.

Ett problem som jag fått jobba med är, vad skall man kalla det då det i princip inte var ett missfall utan i princip en abort.. eller? Framkallat missfall? Eftersom missfallet inte satt igång av sig själv, utan det upptäcktes på ultraljudsundersökningen att det var ett "tuulimuna", och jag själv måste sätta igång det, med mediciner, så är det svårt att veta vad man skall kalla det.

Andra som känns konstigt är att veta om jag kan säga att jag var gravid eller inte. Eftersom där aldrig varit något som liknar ett foster, bara ett befruktat ägg, så är det svårt att veta vad man skall säga. Var jag gravid, eller trodde jag bara att jag var det?

Då kommer vi in på nästa funderare; eftersom det aldrig var ett foster där, utan bara en (äcklig) slemklump, har jag då rätt att sakna någon/något? Vad är det jag gråter över? En slemklump...får man sakna det?

Många har försökt hjälpa och säga "det skulle nog ha varit värre om där varit en baby som skulle ha dött" Nej, i princip inte, om den dött i ett väldigt tidigt skede, så skulle det faktiskt ha hjälpt att gå vidare. Då skulle jag ha kunnat acceptera att okej, den hade något allvarligt fel och kunde inte fortsätta utvecklas normalt. Nu, att det redan varit något fel på själva ägget, det är svårt. Är det fel på alla mina ägg? Kommer jag kunna få barn alls? Vill jag alls ha barn? Orkar jag försöka? Orkar jag hoppas och vänta igen? Borde jag bara göra det bästa jag kan av livet jag har nu och skita i att försöka få barn?

Livet jag har nu jaa.. nu börjar det tidvis kännas lättare. Direkt efter "missfallet" så klarade jag inte av annat än att fara på jobb. Jag fick panik vid tanken på att gå ut med hundarna, fara till Ladyline eller träffa folk. Jag ville bara gömma mig, ville inte se någon. Jag kunde få gråtattacker var som helst. Jag kände mig onödig, okvinnlig, oattraktiv, äcklig, dålig, tjock, ful. Okvinnlig var den värsta känslan. Nu skall nu fan en kvinna klara av att få barn!

Fast, jag vet ju egentligen att det här kan hända vem som helst, när som helst, av ingen orsak Min mosters ord har hjälpt mig mycket, hon sa "fast dehär känns tungt att gå igenom, så e de tyvärr något som dom flesta nångång måst gå igenom. Dom flesta berättar bara int om de". Och det är sant, jag har talat ganska öppet om vad jag varit med om, inte åt alla, men åt mina bekanta. Och många har då berättat att jo, de har också varit med om missfall.

Att jag pratat om det med många är kanske det som har hjälpt mej mest. Men, jag skäms över att det faktiskt har påverkat mej så mycket som det gjort. Jag har alltid vetat att de ska hända mej en gång och var fullständigt beredd på det. Men, då de påriktit hände och jag fick bekräftat att jag inte skulle få föda min efterlängtade nyårs bebbe (beräknade skulle ha varit 31.12) och jag själv måste ta medicin som framkallade missfall och jag sedan måste se hur det kom klumpar och bara rann blod. Men det värsta var värkarna den ena natten. Fy f*n vilka värkar. Och helt i onödan led jag, bara för att få ut det som jag trodde skulle bli mitt eget gullegryn. Att blöda ut det som borde blivit det bästa i mitt liv, det är förfärligt. Helt obeskrivligt. Så som jag har väntat på min egen bebis, och nu blev det inte.

Jag förstår inte. Varför jag? Varför händer inte dehär åt sådanna som ändå skall göra abort? Varför måste de hända åt en som längtat i så många år som jag, åt en som skulle avguda sitt barn?

Jag vet, livet är hårt och inte alltid rättvist.

Att se folk, glada, med sina runda magar, är ett helvete. Att se på tv hur folk blir glada över att de är gravida. Är tungt. Men, det kommer att bli bra, det kommer att lyckas och jag kommer att få mitt barn.

Hoppas jag..

(Det här inlägget har jag hållt på att skriva en tid, det kan vara roddigt och osammanhängande, men det är kanske mera skrivet för mig själv än för någon annan, och även för att andra som är med om samma sak skall veta att de inte är ensamma. Jag har många fina mänskor runt omkring mig som jag kan prata med och som lyssnar, för det är inte så viktigt vad man säger, viktigaste är att man lyssnar. STORT TACK!! till alla som stött mig och lyssnat. Hoppas det går bättre nästa gång.)

Kaniner i huset

Skall ta hand om 2st kaniner i 3 o en halv vecka. Just nu bor dom i bastun, skall flytta dom till ett bättre ställe imorgon.

Kaniner är nog för söta, hoppas bara att jag eller flickorna inte blir alltför kaninkära :)

Fick bara en dålig bild av den ena, ids inte gå och störa dem allt för mycket deras första dag här.

Back to work

Sista semesterdagen börjar lida mot sitt slut. Det har varit en skön semester, jag är redo att fara på jobb igen. Hoppas att det blir en mjukstart, med inte allt för många patienter.

Den här söndagen har jag spenderat förmiddagen med sötaste Sophie och på eftermiddagen var vi på 1års kalas. På kvällen gick jag med Tomppis mamma på promenad med hundarna och fick som vanligt prata igenom problem och dela erfarenheter och tankar.

Nästa vecka är första veckan på länge som vi får vara en hel vecka på tumis med Tomppi, måste passa på att njuta av lugnet :) Vi har kommit varandra mycket närmare under semestern :)

Fick förresten en trimmer till födelsedags present. BÄSTA PRESENTEN EVER!! Men först fick jag bara använda skyddsglasen :D

Invisibobble aka telefonsladd

Dehär nya telefon sladdarna, som heter något i stil med invisibobble, är helt fantastiska! Har ni inte ännu har köpt en sån så KÖP. Har inte använt något annat hårband sen påsken, och vill aldrig mera ha något annat heller. Mitt hår känns mycket tjockare nu, för den här sliter inte lika mycket på håret, plus att den hålls på plats.

Nu skall jag gå på kahvakuula, har hittat inspiration igen till att gå och träna. Den var borttappad i två månader, liksom inspirationen till allt annat. Men livet vann, även den här gången, och vanliga Lotte börjar komma tillbaka :)