Första mammaledighets veckan

Nu har jag varit ledig i en vecka. Fick höra av en bekant att han också skulle kunna vara mammaledig för det är ju så skönt. Visst är det ju skönt att vara ledig, det säger jag inte emot. Men det är ju inte som att vara ledig i "normalt tillstånd". Iallafall inte för mig, andra kan ju ha det lättare, men många har det också värre nog vet jag det. Men i mitt fall så har jag svårt att sova på natten, ligger vaken nått tag mitt i natten i några timmar alltid. Om jag sover på vänster sida så börjar höften värka, på rygg är det obehagligt att sova och ligger jag på högra sidan så får jag halsbränna. Och så måste jag såklart springa på vessan några gånger varje natt. Nå, inga problem, jag behöver ju inte fara iväg på jobb så kan ju sova en stund på dagen om det är riktigt illa. Sedan kan man ju tänka sig att det är skönt att vara ledig för då kan jag gå långa promenader med hundarna. Nej, det kan jag inte. Jag orkar inte. Jag orkar gå ungefär 1km och sedan börjar det trycka nere i magen och går jag längre så börjar det dra i vaderna. Jaa och så måste jag ju också hålla koll på mitt blodsocker.

Skriver inte det där för att klaga, så är det när man är gravid och jag har ju inga större problem, så jag skall vara nöjd. Men kan nog inte påstå att det är som en normal semester, som han kanske trodde.

Första veckan av min ledighet så har jag tagit korta promenader med hundarna, sett på filmer och hittat en ny serie att följa på netflix. Har också sorterat baby kläder enligt storlek och tvättat alla täcken och handdukar och spytrasor etc.

Provade också att göra grönkåls-chips på veckoslutet, de är nog helt okej. Hoppas nu också att de faktiskt är så nyttiga som de pratas att de är, men snart kommer det väl fram att grönkål orsakar cancer. Allt orsakar cancer nu för tiden. Suck!

Måste avreagera mig lite

Skall skriva ett inlägg om min första vecka som mammaledig, men först måste jag avreagera mig lite. Ber på förhand om ursäkt för mitt språkbruk.

Men, jävla typer i den här *piiiiiip* byn som inte kan hålla sina *piiiip* hundar på egen gård. I de två närmaste husen bor det hundar och de kan när som helst komma på vår gård eller på vägen gående ensamma. Den ena är en schäfer och andra en collie, så inga små saker. Collien brukar komma och anfalla mina hundar genom staketet. En gång blev jag jävligt förbannad och sprang och jaga iväg den med en sopborste. En gång kom den springande, skällande emot mej och Jane då vi tränade på bakgården, och där är inget staket. Så jag tänkte att nu är det färdigt med den hunden, för problemet är ju alltså det att Jane är livrädd och väldigt osäker med andra hundar, och hon kör på fight istället för flight, så hon hugger före hon hinner ta reda på om den andra hunden är snäll eller inte.

Nå, den gången den kom springande mot oss så gick det bra. Jane sprang nog skällande efter den, men den sprang iväg med svansen mellan benen och Jane stannade vid gränsen till vår gård och kom tillbaka. Men det har ju lett till att jag har hjärtat i halsgropen varje gång jag rör mig utanför dörren.

Även ett par lapphundar som bor i längre in på vägen ställer till problem. Förutom att de kan springa lösa så har den ena en gång kommit och anfallit Jane och bitit henne i rumpan. Då var Jane alltså kopplad.

Det är konstigt att människor inte skäms och ser till att hundarna hålls på gården. Nå, Jane är den enda av våra hundar som inte ännu sprungit iväg. Laku var en gång på grannens gård, men jag märkte det genast och sprang efter honom. Jag har inte sett en ägare till någon av de andra då de varit lösa, inte ens hört att de ropat på hunden. Nisse har också några gånger sluppit igenom staketet på olika ställen, men då har jag sett till och gjort så att han inte kommer igenom där mera.

Misstag kan ju hända, men misstag kan hända 1-2 ggr/år. Sen är det inte misstag mera.

Nå, det största problemet är egentligen ingen av dehär, utan en jävla bulldog, eller egentligen ägaren till bulldoggen. De har en stuga en bit in på vägen mitt emot vår väg. Och pga av lapphundarna som bor längre in på vår väg så har jag alltid gått åt andra hållet.. Nå, nu kan jag inte det mera heller. Första gången jag råkade ut för bulldoggen var på påsken då jag gick med Jane och Laku och Mira med Nisse. Plötsligt kommer det en ensam bulldog gående emot oss mitt på vägen. Ingen människa syns till. "Jaha.. och vad fan gör jag nu" tänkte jag. Jag har en hund i var hand som är färdiga att bita om det behövs och en liten Nisse med en liten flicka som jag måste se till att inte får traumor. Som tur är så verkar bulldoggen inte bry sig så mycket om oss, den går nu där och snusar och tar det lugnt. Sedan efter en tid som känns som 5 minuter så kommer det en gubbe på en jäkla golfbil körande alldeles lugnt. När han kör förbi oss frågar jag om det är hans hund, han säger lugnt "jo", sen kör han vidare, så säger jag "dom här biter sen om den kommer nära". Hunden börjar sakta lunka efter honom och stannar då den är i bredd med oss, då börjar jag skrika åt den med väldigt grov röst "SCHAS, GÅ BORT!! GÅ IVÄG!!" Då äntligen stannar gubbjäveln och stiger av bilen och ropar på hunden. Då går vi iväg. Mina hundar var helt tysta under hela episoden, för de såg att jag hade situationen under kontroll, men skulle bulldoggen ha kommit närmare än en meter så skulle det inte ha gått lika bra.

Nåjaa, en annan gång då jag gick med Tomppis mamma så kom den jävla hunden igen gående mot oss på vägen. Då gick hon och förde hem den medan jag väntade med hundarna.

Och sista gången som den kommit var när vi igen gick med henne. Då såg vi att gubben stod på gården och så svängde vi eftersom vi vet att han har hunden lös då han är där. Men så ropade han efter oss "Har dom snusat på varandra" Så skrek jag "Nej, o de ska dom inte göra för dom här biter" Han svar var "Jahaaa då måst dom väl ha munkorg på" Då såg jag rött  så tur att Tomppis mamma var med, för annars skulle han ha fått höra vad jag tycker om honom, hans hundhållande och bulldoggar överlag.

Jävla typ, munkorg på mina hundar så att hans skall få springa kring byn som den vill?

Så nu har jag väldigt få ställen som jag kan gå med mina hundar, måste gå längs asfaltsvägen eller ta bilen nånstans. Nå, än så länge kan jag ta bilen, men vad gör jag sedan då jag vill gå med barnvagnen?

Nå, den dagen, den sorgen. Kanske hunden blir under någon bil före det, så som den springer mitt på vägen.

Och för att nu försvara Laku och Jane. De är inga monster. Men Jane blir jätte osäker då det kommer lösa hundar nära och då kan hon hugga. Laku vet jag inte om han skulle göra något, men vågar inte ta chansen. Och jag har ju inga problem att gå förbi andra hundar, så länge de är kopplade eller under kontroll.

Sista fredagen på jobbet och rådgivningsbesök

Morgonen började med rådgivningsbesök. Allt var bra. Jag är nu i vecka 31 och har gått upp lite på 12kg allt som allt. Måttet på magen är 29cm och bebbens puls 140. Han har tydligen lagt sig med huvudet neråt, kände hon.

Sedan pratade vi om hur jag känner inför förlossningen och jag konstaterade väl mest att jag inte funderar jätte mycket på den utan mera på allt där efter. Hur ammningen skall gå och hur det blir med sovande och all skötsel över huvudtaget. Jag sa till Tomppi på tisdagen att han måste förstå att jag behöver lugn och ro de första veckorna innan ammningen och allt börjar löpa. För jag är inte som hans ex som bara tar allt som det kommer och inte funderar desstu mera, men jag försöker nog lugna mig och tänka att det går nog bra. Så många som hittills har klarat av det så nog tammifan skall jag också göra det.


Nu sitter jag här på jobbet, min näst sista jobbdag och min sista fredag. Har nog inte riktigt ännu förstått att det snart är slut på dethär. Kommer kanske förstå det på tisdag då jag inte mera åker iväg på jobb. Jag har redan lämnat nyckeln här och städat ur mitt skåp. För på måndagen vill jag bara komma, vara här utan att tänka desstu mera och gå iväg snabbt, annars blir det nog bara tårar.

Kommer inte ihåg vad jag gjort

Det är så svårt nu för tiden att skriva blogg-inlägg, för jag kommer int ihåg vad jag har gjort eller vad jag har haft för tankar. Jag skulle nog kunna skriva om hur babyn rör sig och när, det är det som mitt liv kretsar omkring.

Igår var jag iallafall på träningar med hundarna och märkte att jag inte längre får fast min träningsväst, förra veckan gick den ännu bra på. Min mage växer så det knakar och det känns i höfterna, de börjar nog vara väldigt trötta i slutet av dagen. Jag hoppas det bara inte blir mycket värre, jag har ju ännu en tid kvar att vänta.

Nu har jag 6 arbetsdagar kvar, sedan hoppas jag få lite tid att umgås med hundarna innan det blir dags att umgås med lillen. Funderar fram och tillbaka på om jag skall eller inte skall anmäla Laku till ännu en rally-toko tävling. Frågan är bara om jag orkar köra till Karis i mitten av november.

Sista sommarsemester-veckan

Förra veckan hade jag min sista sommarsemster-vecka. Började veckan med att fixa till mina ögonfransar. Tisdagen åkte jag till Sibbo för att först hälsa på hos mommo och sedan hos famo och fafa. Onsdagen gick jag på sockerbelastnings-test för att kolla om jag har graviditets-diabetes. Och fy fan, det visade sig att mina värden var för höga. Så nu är blodsockermätaren min nya, bästa vän.

Nåh, det visade sig, då jag började testa att det nog inte är så farligt. Mitt blodsocker hålls väldigt lågt, så verkar inte vara så "allvarligt". 

Onsdagen åkte vi med Dollan till Flamingo och tittade på filmen "Kätilö". Den var konstig, men nog bra, men det var mycket som man inte riktigt förstod hur det hängde ihop.

På lördagen åkte vi på 23 timmars kryssning, jag, Tomppi och mina yngre systrar. Jag och Tomppi hade ganska lyxig hytt.

Då mitt blodsocker hållts på en bra nivå så vågade jag ta efterrätt på båten. Och oj vad gott det var med popcorns-glass, bland det godaste och konstigaste jag ätit. Och, som jag trodde, mitt blodsocker steg inte heller efter att jag ätit glass och muffins.

På kvällen uppträdde Scandinavian Hunks. Nog är de ju helt trevliga att titta på, med man såg inte mycket för jag orkade inte tränga mig längst fram.

Utsikten från vår hytt-balkong.

Efter semestern har jag 3 veckor och en dag kvar på jobbet. Känns lite vemodigt. Men det blir ju ett nytt, spännande kapitel som öppnas i mitt liv efter det.